Vildana Aganović: Vildana Aganović: På hennes fråga svarande jag kort – byt skola

Ända sedan jag började jobba med Norrby-mammor har jag haft en tanke, att bygga relationer till de som jag jobbar med och finns för. Att verkligen lära känna dem, vilka deras bekymmer är och hur vi kan stötta dem. Eftersom jag fram till mars oftast träffade mammor i grupp fick jag tänka om. Det ena ledde till det andra och jag började träffa kvinnorna en och en. Vi följde alla hälsorekommendationer men kunde ändå fortsätta göra ett jobb. Ofta träffas vi ute, eller tar en promenad, med eller utan barnen. Och allt blev mycket bättre. Alla började öppna sig mer och prata om riktiga problem. Om allt från hur man byter skola till hur man bokar psykolog. De här frågorna kom aldrig i grupp. Så klart.

Integration är en svår fråga och den är omöjlig att uppnå om man bor i ett helt segregerat område.

Under en av promenaderna frågade en mamma mig hur man blir kompis med en svensk och var hon hittar dem? Oss. Som om svenskar var något ovanligt i Sverige och man måste gå till ett speciellt ställe för att hitta oss.

Även om jag vet hur segregationen ser ut, var den här frågan en ögonöppnare.

Det är faktiskt vi, samhället, som har svikit dessa människor. Vi har tillåtit helt segregerade förskolor och skolor till exempel. Vi har tillåtit att barn födda i Sverige inte pratar ren svenska. Hur? Genom att klumpa ihop människor som pratar samma språk i samma område. Det finns barn vars mammor jag träffar som aldrig har pratat med en svensk, förutom sin lärare eller annan personal de träffar. Det finns barn som aldrig har lekt med andra svenska barn. Och om inte de ska få göra det i skolan, var annars? Om inte det är samhällets svek så vet jag inte vad det är.

”Min dotter går i tvåan och kan inte läsa och skriva bra, är det normalt?” Dottern är född i Sverige och mamman pratar bra svenska, fast hon bara har gått i skolan i fem år i sitt hemland. Vem har brustit här om inte skolan och samhället?

På hennes fråga vad hon ska göra sa jag kort: byt skola. Du har inte råd att fortsätta kämpa där ingen lyssnar på dig och klappar dig på huvudet som mindre vetande.

Jag menar det verkligen. Hon har pratat för döva öron som skyller allt och mer därtill på henne. Och vem blir lidande? Barnet som kommer i kläm. Jag har sett det förr. Och vill slippa se det igen.