Systrar avvisas efter åtta år

– Det är inte mänskligt att bo här i åtta år och sedan bli avvisad. Vi vill att de ska få amnesti, säger Maj-Helen Rönngård, lärare vid Viskadalens folkhögskola, som startat en namninsamling för att systrarna ska få stanna.

De ser tyngda och plågade ut. Tysta och sammanbitna.

Sedan 2001 har systrarna Gjyzel, Agrone, Fitnete och Nexhmije Pllavci bott i Borås då de kom hit tillsammans med sina föräldrar. Nu har de än en gång fått avslag på sin begäran av uppehållstillstånd.

– Åtta år av väntan i Sverige. Var finns humaniteten? Åtta år borde vara skäl nog att få stanna, säger Maj-Helen Rönngård.

Vid Viskadalens folkhögskola har man engagerat sig i systrarnas öde. Det senaste året har två av dem, Fitnete och Nexhmije, läst svenska på folkhögskolan. I övrigt har det varit åtta år av väntan, hopp och förtvivlan.

– Vi har suttit hemma och inte kunnat göra någonting. Vi har väntat och tänkt på vad ska hända med oss, säger Fitnete.

Familjen kommer från staden Vucitern i Kosovo, nära den serbiska gränsen. Familjen tillhör en liten etnisk minoritet, ashkalier, i staden. De berättar att de fick sina hus förstörda och brända under kriget och tvingades fly. Tre släktingar blev också dödade.

Föräldrarna och döttrarna flydde först till Montenegro och tog sig sedan vidare till Sverige. I Borås bodde då en bror som redan hade uppehållstillstånd. Förutom de fyra systrarna finns också en femte syster i Sverige som håller sig gömd för att undvika avvisning.

– Medan systrarna väntat på uppehållstillstånd har deras föräldrar dött och är begravna här i Borås. Föräldrarna fick uppehållstillstånd, men systrarna ska avvisas.

En omständighet som Migrationsverket och domstolen tagit fasta på är att fadern för att rädda döttrarna, under några månader skrev två av dem i Serbien. Det tolkas nu av svenska myndigheter som att systrarna undanhållit fakta, men enligt dem själva kände de inte till det.

För en av systrarna, Gjyzel, sänker därför Migrationsverket tiden de får tillgodoräkna sig till tre år i stället för åtta.

– Man kan fråga sig var hon har befunnit sig under resterande fem år. Det är ett mycket märkligt sätt att räkna, säger Maj-Helen Rönngård.

Enligt Migrationsverket får systrarna välja om de vill bli avvisade till Kosovo eller Serbien.

– Vi har ingenting att återvända till i Kosovo. Vårt hus är förstört och Serbien är ett helt annat land. Vad ska vi göra där? Vi talar inte ens språket, säger Nexhmije.

Nu står deras hopp till kammarrätten dit de ska överklaga Migrationsdomstolens beslut.

– Jag hoppas att få stanna i Sverige och börja jobba här. Det är inte lätt att vänta så här. Jag mår mycket dåligt, säger Gjyzel.

– De har inte haft några rättigheter på åtta år. De har inte kunnat arbeta, inte göra någonting. Det är åtta förlorade år av deras liv, konstaterar Maj-Helen Rönngård och hoppas på en vändning, nya bevis, nya argument och på namninsamlingen som bland annat finns på folkhögskolans hemsida.