Sven Erikson blev stormrik på slaveriet – mörka historien bakom textilmogulen
Framgångssagan för Sjuhärads textilindustri grundades på slavarnas slit i den amerikanska Södern. BT nystar upp bomullstråden som band Sjuhärads vävare och textilfabrikörer samman med amerikanska slavägare.
Sjuhärad • Publicerad 30 december 2023 • Uppdaterad onsdag 16:31

Viskans vatten ligger blankt som en spegel. Det är en stillsam förmiddag i Rydboholm. Bara en kvinna som rastar hunden rör sig genom den gamla bruksmiljön nere vid ån. Bredvid den brusande dammanläggningen ligger det en bilverkstad i vad som en gång var en brandstation. På exakt samma plats låg i mitten av 1800-talet Sveriges allra första mekaniska bomullsväveri, där slavbomullen för första gången hanterades på maskinellt sätt i Sverige.

Snett mittemot, på andra sidan vägen står en monumental byst över förläggaren och fabrikören Sven Erikson framför vad som en gång var hans bostadshus och som därefter blev Rydboholmsbolagets huvudkontor. Det här var platsen för det verk som Sven Erikson är mest ihågkommen för. Ingen av de små informationsskyltarna på platsen nämner dock något om slaveriet.

Annons
Resterna av det som en gång var Sven Eriksons imperium i Rydboholm. 1834 grundade han Rydboholms Konstväveribolag AB.Foto: Lars-Åke Green

Det går knappast att berätta historien om den svenska textilindustrin eller industrialismen överhuvudtaget utan att nämna Sven Erikson. Han var en föregångare i näringslivet, men på samma gång slaveriets allra störste profitör i Sjuhärad. Historien om honom och bomullen börjar dock långt före väveriet i Rydboholm.

Han föddes år 1801 på en gård i Stämmemad utanför Kinna. Under uppväxten pågick Napoleonkrigen ute i Europa och det var också under denna tid som aptiten och tillgången på bomull växte i Sverige. En grupp företagsamma bönder – förläggarna – såg en ny möjlighet att tjäna pengar och Sven Erikson blev så småningom den främste av dem alla.

Som 15-åring vandrade han till Göteborg och köpte några buntar bomullsgarn som han sedan lämnade ut till andra personer i hembygden att väva, mot betalning. På det blygsamma sättet lär hans affärsverksamhet ha börjat och den växte sedan stadigt. Från mitten av 1820-talet bodde han i Rättaregården i Kinna by som blev centrum för hans expanderande bomullsimperium: kontoret låg i boningshuset och varulagret fanns också hemma på gården. Dit kom gårdfarihandlarna och hämtade varor inför sina vandringar. Som mest lär ett drygt 1000-tal väverskor ha arbetat för honom, vilket utgjorde en fjärdedel av alla väverskor i hela häradet.

Sven Erikson, förläggare och textilfabrikör från Sjuhärad, byggde sin förmögenhet på bomull som importerats från USA.Foto: Järnvägsmuseet
”I hyllningsporträtt beskrivs Sven Erikson som en välgörare, men villkoren för dem som arbetade i hans fabriker var hårda med usel arbetsmiljö, barnarbete och låga löner.”

Med hjälp av sitt hoptjänade bomullskapital och ett par affärskompanjoner grundade han år 1834 efter engelsk förebild ett mekaniskt bomullsväveri i byn Rydboholm vid Viskan, vilket döptes till Rydboholms Konstväveribolag AB. De mekaniska vävstolarna drevs med hjälp av ett vattenhjul, men så småningom skulle ångmaskiner installeras. Vävstolarna tillverkades i hemlighet på en mekanisk verkstad i Eskilstuna, där man kopierade en utsmugglad engelsk vävstol. I Storbritannien rådde det nämligen exportförbud för maskiner från textilindustrin eftersom engelsmännen ville behålla sitt teknologiska försprång. Det visade sig emellertid vara omöjligt i längden och detta exportförbud upphävdes slutligen år 1843.

Förläggareverksamheten fortsatte Sven Erikson dock parallellt med ända till 1847 då han överlämnade den delen av affärerna åt en svärson. Under de första årtiondena var Eriksons mekaniska bomullsväveri ingen utmanare mot den textila hemindustrin i Mark, för det mekaniska väveriet satsade på att göra de typer av tjocka tyger som hade tagit väldigt mycket tid och kraft att väva för hand medan hemindustrin koncentrerade sig på mer lättarbetade tyger. Därför kunde de bägge typerna av bomullsindustri länge samexistera utan problem.

bild 1/2

Eriksons väveri var ingen omedelbar succé utan kämpade med många ekonomiska svårigheter i början. Kompanjonerna drog sig ur och 1845 var Erikson ensam ägare. Sedan vände det och väveriet (som 1847 bytt namn till Rydboholms Väverifabrik AB) började gå med stor vinst.

På 1850-talet rådde högkonjunktur och den mekaniskt vävda slavbomullen var mer efterfrågad än någonsin. Ett tjugotal konkurrerande mekaniska bomullsspinnerier och -väverier växte upp i Göteborgstrakten och på andra håll i landet, bland annat i Norrköping. Men Rydboholmsbolaget behöll sin dominerande ställning.

Eriksons bomullsimperium växte så det knakade i Viskadalen. Inom en femårsperiod i mitten av seklet startades ett väveri i Svaneholm en halvmil söder om Rydboholm, ett blekeri och tryckeri för bomullstyger i Rydboholm, ett väveri i Viskafors och ett spinneri i Rydal, i vilket flera av Marks rikaste förläggare köpte ägarandelar. Snart hade Sven Eriksons mekaniska fabriker sammanlagt 790 vävstolar och 469 arbetare.

I flera dåtida hyllningsporträtt beskrivs Sven Erikson som en välgörare, men villkoren för dem som arbetade i hans fabriker var hårda med långa arbetsdagar, usel arbetsmiljö, barnarbete och låga löner. Och så var det förstås det där med bomullen. Även i de välvilligaste levnadsbeskrivningarna utmålas Erikson som en obildad man som använde sig av hårda affärsmetoder och var ointresserad av samhällsfrågor, såvida det inte handlade om sådant som direkt gynnade hans företag, exempelvis förbättrade landsvägar och byggandet av järnvägar. Hans eventuella funderingar kring bomullens härkomst vet vi ingenting om, men slavfrågan var märkbart känslig i bolagets historieskrivning. I det första stora bokverket om Rydboholmsbolagets äldsta historia, som gavs ut i tre tjocka volymer på 1920-talet, nuddade man knappt ens vid ämnet.

***

Vy över Wiskaholm och Norrby från år 1919, mer än 60 år efter att Borås första mekaniska bomullsfabrik grundades på denna plats.Foto: Okänd

Högkonjunkturen för textilindustrin fick effekter även i Borås. Staden fick sommaren 1857 sin första moderna fabrik i form av det mekaniska bomullsväveriet Wiskaholm AB bredvid nuvarande Krokshallstorget. En av grundarna var den engelske textilspecialisten Edward Davies som tidigare hade arbetat för Erikson, men som härmed blev dennes konkurrent. En annan delägare var engelsmannen Charles Hill som tidigare hade varit vävmästare hos Rydboholmsbolaget och som även varit med och grundat Norrköpings bomullsväveriaktiebolag.

Platsen där Boråsfabriken började byggas hade dessförinnan varit en liten park (det så kallade Swartziska plantaget) där ett tivoli hade huserat i ett tiotal år. Hädanefter skulle emellertid andra mekaniska hjul snurra där. Följande år fick bolaget formellt tillstånd av stadsmagistraten att tillverka bomull. Men industriprojektet fick till en början ett svalt mottagande bland stadens välbesuttna. Inte många medlemmar av Borås borgerskap var intresserade av att köpa ägarandelar i fabriken. Det skulle bara några år senare visa sig vara ett klokt beslut.

***

En bomullsbal visas på Textilmuseet för att illustrera textilindustrins historia i Sjuhärad, dock utan att utställningen kopplar det till slaveriets historia.Foto: Lars-Åke Green

En bomullsbal. Det är det första föremål som besökaren möter på utställningen ”Textil Kraft” i Textilmuseet i Borås. Bara fem minuters promenad från gamla Wiskaholm.

Balens bruna täckväv har spruckit och en tuss av den snövita bomullen sticker fram. Mjuk och oförarglig. Själva balen är däremot stenhård och orubbligt tung. Precis som bomullens historia.

”Textil kraft” är museets basutställning som handlar om den lokala textilindustrins framväxt från 1800-talet och framåt. Museet vill ge en mångsidig bild av textilindustrin. Å ena sidan skildras industrialismens ljusare sidor i form av tillväxt, ökat välstånd och teknisk utveckling. Å den andra backar museet inte för de mörka sidorna, framför allt hur textilarbetarna i Borås utnyttjades för krassa vinstintressen. ”Textilindustrin har alltid märkt ut sig för sina låga löner. Också i Borås och Sjuhärad levde textilarbetare ofta under eländiga förhållanden för 100 år sedan till följd av de dåliga lönerna”, kan man exempelvis läsa på en av informationsskärmarna. Det görs också kopplingar till den nuvarande situationen för fattiga textilarbetare i exempelvis Bangladesh. Besökare kan till och med gå in i en asiatisk textilarbetares usla hem – ett rangligt skjul som har placerats i museilokalen.

”Textil kraft” belönades med utmärkelsen Årets utställning år 2016 med motiveringen att den ”relevant och högaktuellt synar och medvetandegör (…) konsumtionens olika sidor utifrån textilindustrin”. Samtidigt har utställningen en blind fläck: slavarna som plockade bomullen som den tidiga textilindustrin levde på nämns inte med ett enda ord.

”Och nu då…” är rubriken den på den sista informationsskärmen innan besökaren lämnar utställningshallen. Det kan man fundera över.

***

Magnus Almström, Anders Wirdefeldt, Oscar Behn, Eva Mattsson-Fäldt och Markus Falk är historie- och samhällslärare på Bäckängsgymnasiet.Foto: Lars-Åke Green

Augusti månad.

Terminsstart på Bäckängsgymnasiet i Borås. En grupp historielärare slår sina kloka huvuden ihop under ett eftermiddagsmöte. Flera idéer kastas fram i rummet om hur slavbomullens betydelse för Sjuhärad skulle kunna användas i undervisningen:

– Sverige och slaveriet tillhör det batteri av svåra frågor som vi måste prata med studenterna om. Det är en av de mörka fläckar i historien som problematiserar den svenska självbilden. Det finns flera myter att sticka hål på, säger Staffan Johansson.

– En annan aspekt av historiebruket – det vill säga, hur vi använder historien – är att den kan förstärka förståelsen av vad som händer nu. Och bomullen går som en röd tråd igenom historien. Det är en råvara som ofta produceras av exploaterade människor då som nu.

Magnus Almström och Markus Falk har ett USA-tema i sin undervisning om historia och samhällsfrågor. Där kan Sverige och slavbomullen bli en relevant del av lektionerna.

– Bomullen är ett tema som inte bara begränsas till USA, inbördeskriget och de amerikanska slavarna, utan det är en global historia som också berör oss som köpare av bomullen. Det finns samband som måste förklaras och som ger utrymme för reflektioner, säger Magnus Almström.

Markus Falk tillägger:

– Det ska bli intressant att följa hur detta kommer att diskuteras efter att BT:s artikelserie har publicerats. Det blir ett aktuellt exempel på hur historien används.

Eva Mattsson-Fäldt tror att detta kan få konsekvenser för den lokala självbilden:

– Jag tänker i all enkelhet på en sådan sak som att vi ofta brukar lämna över en liten bronsknalle eller bomullsduk som symbolisk gåva till besökare eller till våra värdar när vi själva reser i jobbet. Kan vi fortsätta att göra det? Vad är det vi ger bort? Det kräver eftertanke.

Frågan om en omvärdering av historien berövar människor något eller om den istället ger människor något nytt hänger i luften. Eva Mattsson-Fäldt har sin uppfattning klar:

– Det ger något nytt. Eller både och. Om jag exempelvis hade upptäckt att min farfar hade varit nazist skulle jag inte försvara honom, men insikten hade hjälpt mig att förstå att allt inte är så enkelt. Våra ungdomar har inte en så fast rotad och traditionell bild av det textila arvet så dem tar man inte ifrån något. En sådan här sak hjälper till att göra historien konkret och mer förståelig för dem.

***

Här saknas innehåll

En majtorsdag i Rydal.

Gamla spinneriet i samhället har sina rötter på fabrikören Sven Eriksons tid. Sedan många år tillbaka inhyser den stora industribyggnaden Rydals museum som har öppet några dagar i veckan. Det är kommunägt och har en livlig verksamhet. En busslast med skånska pensionärer är dagens första besöksgrupp. De har precis tittat klart på utställningarna och flockas i museets presentshop där man bland annat kan köpa små nystan av bomullsgarn som ska påminna om ortens historia. Fast… vilken historia? Historia handlar i grund och botten om vad ett samhälle väljer att minnas och hur man gör det.

Innanför spinneriets mäktiga stenväggar gör museet ett försök att även påminna om spåren av slaveriet. Men för att hitta dit måste man gå genom alla de tillfälliga utställningarna och förbi spinnerisalens alla maskiner ända till den bakersta delen av museilokalerna. Längst ned på en informationstavla, bokstavligt talat närmast nödutgången (vilket säkerligen inte är avsiktligt), står det: ”Bomullen kommer från Nordamerika, där den produceras av afrikansk befolkning i slaveri. Bomullen som vävts i Mark är märkt av hundratusentals slavars svett, blod och liv. Övergrepp mot utsatta människor sker både i Nordamerika och i Mark i strävan att producera enorma mängder till minsta möjliga kostnad.”

Härmed är Rydals museum just nu den enda institution eller aktör i Sjuhärad som sätter ord på slaveriets koppling till området, även om det sker på en relativt undanskymd plats. Dessutom tycks utställningstexten likställa en fattig väveriarbetares tillvaro i Mark med en amerikansk slavs, vilket man kanske kan ha olika uppfattningar om.

Malin Nilsson, historiker vid Lunds universitet, har intresserat sig för ”bomullssvälten” i Sjuhärad på 1860-talet.Foto: Johan Persson

Ekonomihistorikern Malin Nilsson vid Lunds universitet:

– Även om en förslavad arbetare i USA naturligtvis var något helt annat än en textilarbetare i Sjuhärad är underifrånperspektivet på historien viktigt. Då kan vi prata om hur de fattigas och egendomslösas arbete utnyttjades av dem som tjänade på det.

Under tiden har de skånska pensionärerna åkt vidare. Om de köpte några bomullsnystan från Rydal som souvenirer är oklart.

***

Kanske är det lätt att försöka ”tänka bort” slaveriet i sydstaterna som en ingrediens i svensk textilindustris och Sjuhärads historia. Något som befinner sig väldigt långt bort engagerar och påverkar ofta en människas tillvaro mycket mindre än det som finns nära inpå husknutarna. Därför berörs människor ofta mer av en tragisk bilolycka på riksväg 40 än av en färjekatastrof på Filippinerna med hundratals döda. Det är bara en mänsklig försvarsmekanism: om människan skulle ta in allt elände som händer i världen utan att kunna sortera (läs: sortera bort) skulle hon förmodligen gå under. Men även om slaveriet i USA var något som hände långt, långt borta fick det akuta konsekvenser i Sjuhärad under det amerikanska inbördeskriget 1861–1865, som avslutades med sydstaternas nederlag och slaveriets avskaffande i USA. I Sjuhärad medförde kriget bomullsbrist, kris, arbetslöshet och svält på orter som exempelvis Torestorp och Berghem. Bomullstråden knöt samman Sjuhärad med söderns slavplantager hårdare än många kanske ville kännas vid.

– När man studerar dessa händelser blir det väldigt tydligt hur sammankopplade handelsvägarna var. Krisen som utbröt i Sjuhärad är oerhört intressant som ett mikrokosmos med ingredienser som krig, ekonomi, fattigdom, tillväxt och handel, säger ekonomihistorikern Malin Nilsson, författare till essän ”Bomullssvälten” som har sänts av Bildningspodden.

Inbördeskriget i USA bröt ut våren 1861 när republikanen Abraham Lincoln valts till president och sydstaterna lämnade unionen för att grunda en egen konfederation som försvarade slaveriet mot alla försök att begränsa det. Det blodiga och långvariga kriget ledde så gott som omedelbart till att bomullsbalarna slutade komma från USA till Europa eftersom unionsflottan inledde en sjöblockad mot rebellernas hamnar.

** FOR IMMEDIATE RELEASE **In this photo released by the Library of Congress, workers are shown picking cotton by hand near Scott, Ark., in Oct., 1935. The towns Scott and Keo were once the center of a thriving cotton economy based around dozens of plantations. (AP Photo/Library of Congress Farm Security Administration Collection, Ben Shahn) Code 433Foto: BEN SHAHN

Bomullspriserna steg brant och i synnerhet från 1862 blev bomullskrisen extra kännbar i Sjuhärad, när alla bomullsförråd i Liverpool hade tömts. Den bomull som strömmade in till Europa från Indien och andra håll i världen för att täcka bortfallet av den amerikanska bomullen räckte varken till i mängd eller kvalitet för att tillfredsställa bomullsfabrikörerna. Till Sjuhärad kom så gott som ingenting av denna bomull. Man började så småningom tala om ”bomullssvälten”. I Borås gick det nystartade Wiskaholm AB omkull 1863 på grund av uteblivna bomullsleveranser medan Sven Eriksons fabriksanläggningar tvingades dra ned produktionen till en eller två dagar i veckan. Hösten 1862 funderade Erikson rent av på att stänga Rydals spinneri helt, eftersom det då var billigare att låta bli att producera något garn och istället låta arbetsstyrkan gå hem med halverad lön. Till sist bestämde sig Erikson för att ändå fortsätta driften på minimal nivå.

Under följande år avtog bomullskrisen inte, utan den förvärrades ytterligare när kriget borta i USA drog ut på tiden. Av Sveriges sammanlagt 21 mekaniska bomullsspinnerier var bara elva igång. Krisen ledde till hunger i stugorna när arbetarnas inkomster minskade eller upphörde helt. Både de anställda i fabrikerna och arbetarna i förläggarnas hemindustri drabbades på samma sätt. Till exempel i Torestorp, som var ett av de fattigaste områdena i Sjuhärad, där man var beroende av inkomsterna från bomullen. I essän ”Bomullssvälten” skriver Malin Nilsson:

”I Torestorp dog det trettio procent fler människor under krisåren än åren innan och efter. Barn auktionerades ut på socknen och de unga försökte, precis som i Lancashire, att flytta därifrån och istället bli pigor och drängar någon annanstans. Men för de äldre var det svårare. Med långa arrendekontrakt på torpet kunde man inte flytta, inte heller om man stod i skuld till handelsboden eller förläggaren.” Samtidigt hade den djupa krisen en oväntad effekt för barnen i Torestorp: de behövdes inte längre därhemma i arbetet med bomullen, utan kunde istället gå i skolan.

Uppskattningsvis fick ett hundratal av Rydboholmsbolagets arbetare sparken, mestadels kvinnor. År 1865 uppgick arbetsstyrkan till 365 personer. Somliga av de arbetslösa arbetarna fick däremot hjälp av Erikson med lån eller en biljett till USA för att börja ett nytt liv.

Staten beviljade bidrag för att försörja de nödlidande i Sjuhärad. Nödhjälpsarbeten inleddes och det var under denna tid som landsvägen mellan Borås och Sundholmen förbättrades av arbetslösa textilarbetare. Även i bygget av Borås–Herrljungabanan (som invigdes i november 1863) deltog arbetare som blivit sysslolösa på grund av bomullsbristen.

För att lindra svälten bland textilarbetarna i både fabrikerna och stugorna startade förläggarna i Mark 1863 en insamling av spannmål. Borås Tidning skrev den 12 maj 1863 att insamlingen dittills resulterat i 500 tunnor spannmål att fördela bland de nödlidande. Fabrikören Sven Erikson bekostade ensam 100 av dessa tunnor. Lika många bekostade förläggaren Sven Andersson på Sanden.

”Bomullssvälten” är en viktig händelse i Sjuhärads historia och även om kopplingen till slaveriet är nästan osynlig i den lokala historieböckerna är däremot den svåra bomullsbristen på 1860-talet ändå ett välkänt tema. Böckerna redovisar att det amerikanska inbördeskriget var orsaken till krisen, men sambandet mellan slaveriet och bomullen nämns så gott som aldrig i klartext.

Efter krigsslutet 1865 repade sig bomullsindustrin långsamt och utan slavar kunde de amerikanska sydstaterna inte längre konkurrera på samma sätt på världsmarknaden. Bomullen som härefter nådde Europa kom huvudsakligen från Indien, Egypten och Brasilien där den odlades och plockades av mer eller mindre fria bönder och arbetare. När den svenska industrialismen sköt fart på 1870-talet blev Borås under en period landets snabbast växande industristad. Detta till stor del tack vare förläggarna och tidiga fabrikörer vars förmögenheter plöjdes ned i nya industriprojekt. Några år efter amerikanska inbördeskrigets slut började maskinerna åter bullra i Wiskaholms fabrikslokaler i Borås, men nu under nya ägare som döpte om fabriken till Borås Wäfveri AB som med tiden blev ett av landets allra största textilbolag. Pengarna bakom det nya bolaget kom bland annat från profiten på slavbomull – delägarna Petter Anders Åkerlund och Anders Andersson hade varit bomullsförläggare i Fritsla.

– Förläggarpengarna vandrar sedan vidare in i den svenska industrialismen och lägger grunden till nya företag vilket framgår när man betraktar historiens långa linjer, förklarar historikern Malin Nilsson.

Hembygdsforskaren och författaren Gunnar Ahlberger skriver i en av sina böcker om Marks historia att ”det var inte bara fabriker i Mark och Borås som byggdes med hjälp av kapital från hemvävnadsindustrin, även flera av de fabriker som byggdes i Göteborg under 1800-talets sista decennier hade vävnadsförläggare från Mark som upphovsmän. Man kan därför med fog säga att det var kapital, skapat av tusentals arbetande människor inom hemvävnadsindustrin i Marks härad som satte fart på industrialiseringen i vår del av Sverige.”

Man skulle också kunna säga att otaliga namnlösa slavar från Amerika också bidrog till detta.

***

Bomullsresan kors och tvärs i Sjuhärad tar slut vid Sven Erikson-bysten framför gymnasieskolan som också bär den gamle fabrikörens namn. Kortegen är över för den här gången och det är snart dags för sistaårseleverna att jublande springa ut i friheten.

Skolan grundades på 1850-talet, mitt under den dåvarande högkonjunkturen för den amerikanska slavbomullen, bland annat för att förse Sven Eriksons fabriker med tekniskt utbildad personal. Även om det inte var just Erikson själv som hade tagit initiativet till skolan har den ända sedan starten förknippats med honom och den har kallats ömsom ”teknis”, ömsom Sven Erikson-skolan, ända tills den 1997 bytte namn till Sven Eriksongymnasiet.

”Knallen” av Arvid Knöppel på Lilla Brogatan.Foto: Niclas Sennerteg

Från Sven Eriksongymnasiet är det bara några få steg till Krokshallstorget. På vägen dit kan man få se en annan bekant Boråsskulptur – knallen som visar sin säck med tyger i hopp om att få göra en god affär. Bronsskulpturen gjordes av Arvid Knöppel 1947 och är en symbol för alla de gårdfarihandlare som präglat Sjuhäradsbygden genom seklerna – ett ofta romantiserat kapitel i den lokala historien. Fast historiken Malin Nilsson betonar deras roll i handeln med slavbomull:

– Knallen hade inte rent mjöl i påsen på den tiden. När importförbudet för bomullsväv infördes i Sverige i början av 1800-talet började dessa gårdfarihandlare att sälja insmugglade bomullstyger i stor omfattning. Så de bidrog i högsta grad till den lokala bomullsekonomin.

Knallarna var det sista ledet i den långa näringskedjan som började med slavägarna i USA och slutade i gårdarna och stugorna runtom i Sverige. Det var knallarna som vandrade runt och sålde de bomullsprodukter som hemvävarna och Eriksons fabriker hade tillverkat – tyger, dukar, klädesplagg och så vidare. Knallarna var förläggarnas främsta distributionskanal till kunderna innan grosshandlare och andra mellanhänder så småningom tog över.

– När textilindustrin försvunnit finns ändå stadens kulisser kar, det vill säga de gamla fabriksbyggnaderna som står där och väcker frågan om varför Borås ser ut som det gör. Bomullen är en viktig del av svaret, säger Anders Wirdefeldt, historielärare på Bäckängsgymnasiet.Foto: Lars-Åke Green

Om man lämnar Knallestatyn och fortsätter fram till Krokshallstorget ser man Borås Wäfveris gamla trista lagerbyggnad torna upp sig bortom torgets parkeringsplatser. Det var alltså på detta ställe som Wiskaholm AB en gång startade, där man på 1850-talet hade stora planer på att tillverka tyg av slavbomull i konkurrens med Sven Eriksons imperium.

På Bäckängsgymnasiet i andra änden av centrum kastar historieläraren Anders Wirdefeldt en blick ut över staden från klassrumsfönstret. Han har inte sina rötter i bygden utan betraktar staden lite utifrån:

– Det konkreta för mig är Borås fysiska stadsmiljö. Det är en stad som har fått ett speciellt utseende på grund av textilhistorien. När textilindustrin har försvunnit finns ändå stadens kulisser kvar, det vill säga de gamla fabriksbyggnaderna som står där och väcker frågan om varför Borås ser ut som det gör. Bomullen är en viktig del av svaret.

Just tråden som knyter ihop den ”stora” historien om slaveriet i USA med den ”lilla” historien om textilindustrin i Sjuhärad har dock aldrig varit på tapeten i undervisningen. Det är inget som man tidigare har reflekterat så mycket över. Markus Falk tänker högt kring varför det generellt är så tyst om saken i Borås:

– De flesta är nog väl medvetna om att den europeiska rikedomen historiskt bygger på andras blod och svett. Men det blir kanske smärtsamt när den här historien kommer för nära inpå.

Magnus Almström fyller i:

– Importen av amerikansk slavbomull krockar med bilden av att Sverige alltid har tillhört den goda sidan.

Spåren efter slaveriets svenska profitörer finns som sagt mitt framför näsan för den som vet var någonstans man ska leta. Och just runtomkring Krokshallstorget bildar de två skulpturerna och den gamla fabriksfastigheten på sätt och vis Borås egen slavtriangel.

”Och nu då…” Den där rubriken från Textilmuseets utställning dyker upp i tankarna igen. Borta vid gamla Teknis rör bronsversionen av Sven Erikson inte en min.

Sven Eriksonsstatyn, Knallestatyn och Viskaholm skapar tillsammans Borås "slavtriangel".
Fakta

Bomullspengar från Sjuhärad lade grunden till SKF och Volvo

I mitten av 1800-talet bedrev Johannes Andreasson förläggareverksamhet på en gård i Sälgered i Mark. När han avled år 1851 drev änkan Anna Andersdotter förläggareverksamheten vidare på egen hand, trots att hon varken kunde läsa eller skriva.

Bouppteckningen efter maken omtalar en ask som innehöll 65 000 riksdaler (över fem miljoner kronor i dagens penningvärde), vilket gjorde henne till en förmögen kvinna. Pengarna kom till användning för att ge barnen utbildning och plöjdes även ned i nya företag i Göteborg med omnejd. Sönerna blev framstående grosshandlare och fabrikörer i Göteborg:

• Claes Johansson köpte Krokslätts fabriker, som senare blev Mölnlycke AB.

• August Johansson startade Gårda Fabriker, som blev en stor textilindustri i Göteborg.

• Johannes Johansson grundade 1891 Gamlestadens Fabriker varifrån Svenska Kullagerfabriken (SKF) och indirekt Volvo (1926) härstammar.

Niclas SennertegSkicka e-post
Så här jobbar Borås Tidning med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.