Karin Samuelsson: Stor skillnad på årets julkalender Trolltider
Fortsätt plocka disk! vill jag skrika för hur svårt kan det egentligen vara att sortera bestick samtidigt som man pratar. Och jag blir fruktansvärt rastlös när saker stannar upp sådär.
Å andra sidan: hur svårt är det att stanna upp? Det kan vara så att jag är samtidsskadad.
Årets julkalender heter Trolltider och bygger på gamla Trolltider, som var julkalender 1979 och igen 1985. Låt mig berätta första avsnittet från 1979.
”Ja, ni förstår. Det går inte undan.”
Det börjar med fotspår i snön. I nästan två minuter rör sig osynliga steg innan en vätte visar sig.
Han bor hos en människofamilj. De ska till jobb och förskola och det tar dem fyra minuter att komma iväg. Under den tiden får man till exempel se vätten stå på köksbordet och plita på familjens inköpslista i 45 sekunder.
När familjen har gått klättrar vätten upp på verandaräcket och balanserar en stund. Sedan ringer han i en klocka för att väcka trollen i skogen. Efter fyra minuter är de vakna.
Här har det gått nästan 13 minuter – lika långt som ett helt avsnitt i årets julkalender. Händelser hittills: en vätte går omkring, en familj åker hemifrån, tre små troll vaknar.
Ja, ni förstår. Det går inte undan.
Men första avsnittet 1979 fortsätter i elva minuter till. Under den tiden hinner fen Dorabella och häxan Mara dyka upp. De gör inget särskilt, utom att titta i ett av trollhusen. Och ett troll somnar igen.
Sen är det slut. 1979 var det spännande.
Årets julkalender börjar med en scen där huvudpersonen Saga bakar, och hennes pappa uppmanar henne att ”göra en sak i taget” och säger att det är bra att ”sitta och bara vara lite”. På två minuter klipps bilden 28 gånger. På motsvarande tid 1979 – ett klipp.
På 44 år har ingen evolution hunnit ske i våra mänskliga hjärnor. Barn från 1979 och barn 2023 funkar likadant.
Men 2023 går i ett helt annat tempo. Minsta andningspaus tar vi som en uppmaning att göra två saker samtidigt. Vi pratar i telefon och passar på att städa. Vi har ett öga på matchen och ett på Instagram. På promenaden lyssnar vi på podd, gärna på dubbel hastighet.
En fördel är såklart att vi tränar på att hålla många bollar i luften.
Men tålamod tränar vi inte. Det märks när man ser en vätte på ett verandaräcke i 30 hela sekunder. Det är otroligt lång tid, även om vätten har lite svårt med balansen.
Snabba klipp väcker belöningssystemet i våra hjärnor – stimulans, nåt nytt, en liten dos dopamin varje gång. Till slut blir vi beroende. Inte konstigt kanske att barn har svårt med koncentrationen ibland. Vuxna också.
Dopamine detox har blivit en grej i samtiden – att avstå från kickarna. Den som dopaminfastar, som det kallas, avstår helt och hållet från digital stimulans – inga sociala medier, inga snabba klipp, ingen musik på digitala plattformar. Gärna totalstopp för dopamin, så inte konsumtion, godis, alkohol eller sex heller. Vår samtid gillar extremer.
En annan grej vi skulle kunna testa är att stanna upp, bara lite grann. Som Sagas pappa säger: Sitta och bara vara. Man kan försöka en stund åtminstone. Men jag lovar inget.
