Smarta telefoner dödade Ipod

Ipoden begravs nu på teknikhistoriens elefantkyrkogård tillsammans med glömda storheter som Walkman och bergsprängaren.

Den vita mp3-spelaren var inte först och inte bäst. Och den var riktigt dyr. Det fanns andra spelare som var tekniskt bättre och mycket billigare.

Men Ipoden var elegant formgiven, den var enkel att hantera och den blev en gigantisk försäljningssuccé när Apple började marknadsföra den för snart 13 år sedan, i oktober 2001.

– Den var inte först bland mp3-spelarna men den var lätt att använda och den var snygg. Den var också dyrare men Apple lyckades igen skapa den här premiumstämpeln, det var lite statement att ha en ipod så man var beredd att betala lite mer för loggan, säger Mikael Lindkvist, chefredaktör på pryltidningen M3.

Kommer inte tilbaka

Men den tiden är förbi och den kommer inte tillbaka. Ipodens funktion finns numera i massor av andra prylar samtidigt som Spotify strömmar musik in i nästan alla elektroniska produkter.

– Varenda mobiltelefon oavsett märke har ju en kompetent Spotifyspelare så hela mp3-spelarmarknaden är ju i princip död, säger Lindkvist.

I graven bredvid Ipod ligger redan Sonys klassiska Walkman som introducerades 1979 och ändrade själva begreppet portabel musik. Walkman var en bärbar kassettbandspelare med hörlurar och plötsligt var det möjligt att lyssna på musik när som helst; i tunnelbanan, på jobbet eller på älgjakten. Ett skäl till att den blev så populär var att den kom innan det fanns kommersiell radio i Sverige, tror Nina Wormbs, teknikhistoriker på KTH i Stockholm.

– Det fanns inte så mycket musik som gick att komma åt mobilt. Om man ville lyssna på musik fick man bära med sig den själv, säger Wormbs.

Social produkt

Till skillnad från Ipod och Walkman var bergsprängaren, The Ghettoblaster, en utpräglat social produkt. Bergsprängarens storhetstid var 1980-talet, det var den första portabla ljudanläggningen och bergsprängaren var en partymaskin.

– Den stora grejen var att man kunde bära med sig den, det var mäktigt ljud och man kunde ta med den till stranden och ha lite fest. Den var en mer social företeelse, den kom från den amerikanska hiphoprörelsen och där man skulle ta med sig musiken ut på gatan, säger Lindkvist.

Samtidigt har musikens sociala funktion varierat kraftigt över tid. Nina Wormbs påminner om transistorradions barndom när hela familjen samlades för att lyssna tillsammans.

– Det har skiftat under 1900-talet, från att vi började kunna spela in och spela upp ljud. På riktigt gamla radioapparater var man tvungen att ha hörlurar och jag har en jättebra bild där det sitter en hel liten familj med små hörlurar och lyssnar. Då kunde de inte prata med varandra men de lyssnade på samma sak, säger Wormbs.