Sara Wendle: Sara Wendle: Hurra för strumpfrihet
De två yngsta människorna i vårt hushåll har en benägenhet att droppa sina strumpor precis var som helst. De föredrar, oavsett årstid, att gå barfota här hemma och tycker att man kan lägga strumporna var man än behagar. Förutom i tvättkorgen, förstås. En gång hittade jag till och med en strumpa i kastrullen som jag tog fram för matlagning. När jag ber dem att plocka upp strumporna ser de ut som om jag talade att annat språk. Helt oförstående och hjälplösa.
Samma två ljuvligheter kan också få stunden kring matbordet på kvällen (framför allt den obligatoriska fiskkvällen) att bli allt annat än lugn och stillsam. Flera gånger har jag och min man sagt till varandra, när vi sitter helt utmattade efter tjat, hot, torkning och tvångsmatning, att ”vi kommer sakna det här när de är stora”. Just då känns det ganska osannolikt, och de nästan vuxna barnen som sitter vid samma matbord ser inte alls ut att hålla med, men frågan är om det inte ligger lite sanning i det. Vi kommer att sakna det.
Jag har under våren tittat på en serie på Netflix som heter After Life och handlar om en medelålders man, Tony, som har tappat all lust och livsglädje efter att hans fru har gått bort i cancer. Tony börjar och slutar varje dag med att titta på gamla filmklipp på sin fru som han har spelat in under deras tid tillsammans – både från vardagen och andra mer festliga tillfällen. Jag måste erkänna att jag (typ i mitten av säsong 2) blev lite trött på hans ältande, men det som har stannat kvar i tankarna är att de stunder som Tony saknade mest inte var de här enstaka roliga och extraordinära sakerna de gjorde tillsammans, utan det var det vardagliga. Att sitta i soffan tillsammans på kvällen eller göra något ganska trist som att diska men att ha den andre i närheten. Det var sådana saker som han saknade mest nu.
På sistone har vardagen blivit ännu mer påtaglig för många av oss och vi har blivit tvungna att stanna hemma mer eller mindre av tvång. Men behöver det vara så illa?! Vi kanske måste tillåta vardagen med dess inrutade, ibland gråa, mönster att få lite högre status i våra liv.
Tony i After Life inser i sin sorg att även om han mår dåligt och känner sig ensam, så kan han ändå hjälpa andra i sin närhet att må bra. Han bjuder sin lite udda och svårpratade kollega på en kopp kaffe på lunchen, han ser till att den illaluktande och skräpsamlande lokalkufen får ett jobb, och han hjälper postmannen med mycket skägg och lite självförtroende att få en dejt med byns blondin. Det är fint.
Så med en lite annan inställning och andra ögon kanske vi kan få vardagen att skimra lite mer och vi kan också hjälpa andra att göra den mer uthärdlig. Vi skulle sakna vardagen om den försvann, eller hur?
Så hurra för vanliga dagar, hemester, häng på balkongen och överfulla diskhoar!
Och hurra för att den strumpfria säsongen är här!
Sara Wendle
Kort om mig själv: Jag bor i Dalsjöfors med man och barn. Till vardags är jag lärare på Bäckängsgymnasiet men under de lediga sommarveckorna tycker jag mycket om att läsa böcker, pyssla med hem och trädgård och att bada. Morgondoppen är de bästa!
Bästa sommarminnet: Under de sista semesterdagarna förra sommaren tittade vi på SMHI:s hemsida och såg att det skulle vara sol i Bohuslän. Samma kväll bokade vi ett vandrarhem, packade bilen och drog iväg. De blev några underbara dagar i Strömstad och på Kosteröarna. Det spontana och enkla blev verkligen det bästa den sommaren!
