"Redan efter uppvärmningen börjar jag få blodsmak i munnen"

Jag gjorde aldrig lumpen, och nu är det dags att se vad jag går för.

Redan efter uppvärmningen börjar jag få blodsmak i munnen, och när jag märker att alla andra klarar av det här betydligt bättre än jag, bestämmer jag mig för att ta till lite psykologisk krigföring. Jag inleder med att fråga killen jag tränar med om det inte hade varit bättre att skita i det här och åka hem till tv-soffan och chipsen istället.

Men det är inte så det fungerar. Vi tävlar inte mot varandra, och det gör inget om någon inte orkar lika bra som de andra. Vi tränar tillsammans, och alla ska med, förklarar Tommy.

Ett moment går ut på att krypa under ett hönsnät. Full av självförtroende kastar jag mig ner på mage och börjar åla mig fram längs marken. Sedan händer något märkligt. Plötsligt blir sträckan vi ska krypa väldigt, väldigt lång. Börjar fundera på att försöka backa ut och springa runt hindret istället, men inser snart att det inte är möjligt. Killen som kryper framför mig har precis muckat från lumpen och har rätt teknik. Jag ser hur hans skosulor försvinner längre och längre bort. Snart är det bara jag kvar i den gigantiska hönsburen, och alla andra står och väntar på mig utanför.

Till slut är jag ute och vi alla belönas med ytterligare armhävningar innan nästa övning.

Framför ett av hindren säger Tommy plötsligt ”jägarvila” och alla lägger sig ned på armbågarna och tåspetsarna. Själv väljer jag en alternativ form av vila, på rygg med armarna rakt ut medan jag med mina sista krafter försöker tvinga ner så mycket luft som möjligt i lungorna.

Hela min kropp säger åt mig att vila, att ta det lugnt, men Tommy och de andra i gruppen peppar på. Och jag orkar lite till. Lite till. Lite till.