Punktmarkering eller snabbinlärning

Oroliga föräldern som får ett nervöst sammanbrott så fort en bil svänger in på gatan där dottern cyklar

Den här föräldern punktmarkerar barnet när det cyklar. Barnet får cykla på sin trehjuling ända till fyraårsåldern. Och när det är dags att byta är det en cykel med stödhjul och pinne som gäller. Pinnen håller oroliga föräldern krampaktigt i så fort cykeln vinglar till det minsta.

Föräldern ropar också åt andra barn att inte cykla så fort och pratar med deras föräldrar om att starta en bevakningskedja. Varför? För att hålla koll på alla cyklande barn såklart!

Skrytföräldern som berättar för alla att dottern cyklade perfekt utan stödhjul vid tre och göra hopptrick med cykeln vid fyra:

Den här föräldern har ett krigsprogram för sitt barn som ska lära sig cykla. De övar varje dag på gatan och det ska gå undan.

Plötsligt en dag är stödhjulen borta och barnet måste kunna cykla. Ofta släpper föräldern taget och barnet trillar i backen. Men ett skrubbsår eller två är inget att gråta för. Upp på sadeln igen!

När ungen väl lärt sig att cykla är den här föräldern först med att skryta om hur snabbt barnet har lärt sig.

– Min tjej kunde cykla vid 2,5 år. Hur går det för er?

Våghalsiga föräldern som topputrustar sonen och låter honom cykla på trafikerade vägar direkt:

Den här föräldern är inte orolig. När barnet väl lärt sig cykla är det hjälm, knäskydd och handskydd som gäller. Sen är det bara att tuta (förlåt plinga) och köra.

– Det är en bra cykel, inga problem.

Ingen annan får cykla till affären själv för sina föräldrar, men det får alltid det här barnet som vågar mest. Köra snabbast i en backe och grussladda. Ingen fara. Cykla utför ett stup. Inga problem.

Men andra föräldrar får panik av det vårdslösa cykelsättet och mumlar: ”Herregud var är ungens föräldrar? De har ju ingen koll.”