Nu springer han Kretsloppet

– Det betyder mycket att få springa på hemmaplan, säger han.

BT har tidigare skrivit om den amputerade 33-åringen. Hur han efter 15 år av ständiga smärtor i foten tvingades amputera den. I våras genomförde han sitt första mål. Göteborgsvarvet.

– Efter en mil svimmade jag nästan av smärta vid varje steg jag tog. De jag sprang med ville plocka av mig från banan men jag var bestämd, även om jag skulle tvingas gå.

Och mycket gång blev det innan han kom i mål på dryga tre timmar.

– Det var lite av en besvikelse, men jag insåg också verkligheten. Det var två år och en vecka efter min operation.

Sedan Göteborgsvarvet har han hunnit med Midnattsloppet i Stockholm. Och bestigit Kebnekaise, en elva timmars lång vandring och klättring. Utmaningar som kostat i form av ett öppet sår efter en skavande protes. Men att ställa in dagens lopp finns inte.

– Benet kanske inte är redo för att springa och jag kommer ha jätteont dagen efter, men det viktiga är att genomföra det. Det här är sista målet för i år och jag kan inte ge upp.

Han kisar ut över Kransmossen. Det är här han tränar löpning.

– Det gör ont att springa med protes. Frågan är bara hur ont det gör och hur mycket man kan stå emot.

Holst slår sig ner på en bänk och tar av sig sin vardagsprotes. Han synar såret under plåstret och trär på en silikonliner på benet innan han tar på sig löparprotesen.

Den senaste veckan har han överhuvudtaget inte använt protes, och har inte kunnat träna sedan äventyret på Kebnekaise på grund av såret. Men målet är högt satt. Under 50 minuter.

– Det är en magisk gräns för mig, det skulle jag bli riktigt nöjd med.

Efter halvmaran i Göteborg kom Holst till insikt över att distansen är för lång att springa med protes.

– Ett millopp handlar om en timme max, helst kortare. Den smärtan kan jag hantera.

Enligt Holst springer ett tiotal personer med löparprotes i Sverige.

– Folk blir glada av att se mig springa och många vill springa med mig. Det blir en positiv grej för dem att tänka ”kan han så kan jag”.

Dagens Kretsloppsbana har han aldrig sprungit.

– Det är fart som gäller. Om sen benet ser ut som en schweizerost i mål får jag ta då.

Men det största orosmomentet är kanske helt otippat vätskekontrollerna längs banan. När nedtrampade pappersmuggar slängs med vatten i blir de till en hal sörja, svår nog att springa i med vanliga skor.

– Tänk då med en fjäder på foten. Det blir riktigt halt. Nu har jag med mig eget vatten så jag inte behöver springa in i en sådan fålla.