Vildana Aganović: När jag tog bilden kände jag mig som en gam
I jobbet som journalist ingår det att vara i händelsernas centrum och förmedla det man ser till läsarna. Där och då finns det inte utrymme för egna känslor eller åsikter. Läsaren är i centrum och hen förväntar sig objektivitet.
Vissa händelser betraktar man utifrån, på håll. Man försöker zooma ut. I den situationen är det lättare att ha distans till sina egna känslor. I alla fall jag. Jag är en betraktare utifrån.
Och så finns det händelser som den i torsdags när man som journalist väljer att stå mitt i händelsernas centrum, vilket gör att man lättare tar in andras känslor men att man fortfarande måste hålla de egna i styr.
Jag fick frågan hur man gör det?
Och jag kan helt ärligt svara att det är svårt. Det är en konst som kostar oss vår mentala hälsa, om vi inte efteråt lär oss att prata om det vi har varit med om. Många klarar av det, men det är inte ovanligt att journalister drabbas av posttraumatisk stress. Speciellt de som bevakar olika krig och konflikter.
Paludans besök tog hårt på mig. Jag är en människa precis som alla andra. Dessutom med en bakgrund som gör att jag tyvärr förstår hatets konsekvenser bättre än många av mina kollegor.
Och det vi alla bevittnade i torsdags är rent hat. Hat mot invandrare, hat mot muslimer. Hat som många av dem som var på plats har flytt ifrån.
När kvällen kom, kom även bilder från dagen. Två kommer jag aldrig att glömma.
Kvinnan som i förtvivlan kastade sig ner i vattnet när Paludan satte eld på koranen och tjejen som försökte hjälpa henne efteråt.
Hon gick ner i vattnet, hamnade under ytan och hennes rosa slöja flöt upp. Alla stod i chock och tittade på.
Två killar kastade sig i vattnet till slut och drog upp henne samtidigt som en ung tjej tog emot och ledde henne till en bänk. Hon höll henne i sin famn tills hon lugnade ner sig.
Ingen ambulanspersonal, ingen polis, ingen annan förutom tjejen med de blåaste ögonen jag sett som håller ömt i en människa i nöd.
Hon stirrade så argt på mig när jag tog bilder och det var det finaste jag har sett. En medmänniska som skyddar en annan i en utsatt situation.
Där och då kände jag mig som en gam och som världens sämsta människa.
Det är just en sådan situation som gör mitt jobb så svårt. Ibland måste jag bortse från allt jag själv känner och står för och fortsätta göra mitt jobb.
Att ta bilder på någon i en utsatt situation är det värsta jag vet, men det ingår i mitt jobb att visa det som sker på plats.
Detta innebär så klart inte att man inte kan skildra det som sker med hänsyn och respekt mot människor man skildrar. Det går, och i det här fallet valde vi att inte visa ansiktet på kvinnan som hamnade i vattnet.
Och den avvägningen gör vi journalister varje dag.
