Maktens boning – en kul skola

10.15 Riksdagens huvudentré. Aisa och Nadia har varit uppe sedan sex i morse. Det blir inte mycket sömn de här dagarna.

– Vi kommer hem sent, och då måste vi äta, duscha och blogga, säger Aisa.

– Men är man intresserad av något så får man energi, säger Nadia.

De är inga vanliga tonåringar, niondeklassarna Aisa Coric och Nadia Awil från Borås. De är inne på sin andra praovecka i riksdagen, och ingenting är tråkigt, säger de. Till skillnad från vad många jämnåriga skulle ha tyckt.

– De tycker att SSU-mötena är tråkiga. Men det är vårt intresse, säger Aisa.

*

10.25 En snabb genomgång av dagen med riksdagsledamoten Ann-Christin Ahlberg som är handledare. Sedan iväg till möte med Ibrahim Baylan, före detta skolminister.

Hissen upp till våning fem, ut i en korridor och in i en annan hiss, sedan upp till våning sju. Det är lätt att tappa bort sig i de blekgröna korridorerna.

Ibrahim Baylan tar emot i ett ljust kontor med utsikt över statsministerns residens. Aisa och Nadia sätter sig i soffan.

– Varför blev du intresserad av politik, frågar Aisa.

Ibrahim Baylan berättar att det var efter valet 1994.

– Jag såg ett reportage om hur riksdagspolitiker med invandrarbakgrund hade det. Sverige såg annorlunda ut på den tiden och när det är tuffa tider är det lätt att ställa grupper emot varandra, säger Ibrahim Baylan.

Partiet ny demokrati hade piskat upp en främlingsfientlig stämning i Sverige och den unge Ibrahim Baylan, som tröttnat på att bli kallad svartskalle och turkjävel, funderade på vad han kunde göra.

– Om en invandrare städar, sitter som spärrvakt på SL eller, som jag gjorde, steker hamburgare, då är det ingen som säger att jag inte får göra det. Men om jag försöker påverka samhällsutvecklingen känns det som om jag inte får det för att jag är invandrare. Det tyckte jag var orättvist.

Ibrahim Baylan var förbannad tills han insåg att det inte lönar sig att gnälla. Så han började gå på socialdemokratiska möten.

– Jag trodde aldrig jag skulle bli minister. Hade någon sagt det för tjugo år sedan hade man bara skrattat.

*

11.07 Tillbaka till hissen och genom de labyrintliknande korridorerna. Aisa och Nadia rör sig vant i det 140?000 kvadratmeter stora riksdagshuset, som egentligen är tre hus sammanbundna av kulvertar.

De riksdagsledamöter som har övernattningslägenheter högst upp i huset behöver aldrig gå ut, för här finns ka-féer, restauranger, post, bank, tvättstuga och simhall.

Aisa och Nadia har fått röda besöksbrickor vilket betyder att de kan röra sig fritt, utan personal. För besökare är det annars förbjudet att gå runt på egen hand och de många vakterna ser till så att ingen bryter mot förbudet.

*

11.34 Fikapaus. Kaffe i pappmugg, choklad, pepparkakor och bullar. Det är nästan tre timmar kvar till höjdpunkten, mötet med Mona Sahlin. Vad har varit häftigast hittills?

– Mona, säger Nadia med ett skratt.

– Det blir häftigt att träffa Mona, hon är en sådan förebild, säger Aisa.

En annan av hennes förebilder är skådespelaren Angelina Jolie som arbetar för människor i tredje världen.

– Hon inspirerar till att hjälpa andra människor. Politik är att hjälpa männi-skor, säger Aisa.

– När jag var yngre såg jag upp till Kofi Annan. Jag vill hålla ihop alla länder och skapa ett bättre samarbete, säger Nadia.

Deras gemensamma förebild är den amerikanske politikern Al Gore.

– Jag är väldigt intresserad av miljöfrågor. Han har gjort mycket för miljön och han har väckt allas miljöintresse, säger Aisa.

*

12.00 Seminarium med skribenten Katrine Kielos. Det handlar om politisk psykologi och hur den mänskliga hjärnan processar information.

Efter seminariet skyndar vi åter genom korridorerna, på väg till riksdagens lunchrestaurang. Vi åker i en rulltrappa och hamnar i foajén där en vietnamesisk delegation har samlats. Mitt i vimlet står förre finansministern Bosse Ringholm. Det blir några artighetsfraser och snabba handslag.

*

13.15 I restaurangen sitter Leif Pagrotsky, före detta kulturminister, och äter soppa. Mer artighetsfraser och hälsande.

Det är nästan tomt i restaurangen och ingen kö till serveringen. Nadia väljer lasagne. Aisa tar morotsbiff med stuvad vitkål.

– Jag kan inte äta något som varit levande.

Det är inte så vanligt att få två veckors prao i riksdagen, men Aisa och Nadia imponerade på boråspolitikerna under sin första prao i Stadshuset. Så nu är de här. För att vara så unga har de kommit ganska långt i den politiska karriären. Om ett par år fyller de 18 och kan kandidera till riksdagen om de så vill.

– Kanske till kommunfullmäktige först, säger Aisa.

– Jag vill så mycket! Men hålla på med politik i första hand, säger Nadia.

Varifrån det politiska intresset kommer vet de inte riktigt. Men det var någon gång i åttan intresset vaknade, efter valet 2006. När moderaterna vann valet blev de irriterade, så de gick med i SSU. Varför just SSU?

– Det har inte funnits något annat som passar. Borgarna har inte gjort så mycket för miljön. Jag vill att alla människor ska ha det bra och jag tycker man har mest att säga till om inom socialdemokraterna, säger Aisa.

– Det borde vara mer jämställt bland människor. Det är stor skillnad på arbetarklass och rika, säger Nadia.

De är just nu mitt uppe i att välja gymnasieskola inför hösten. Göteborg lockar mer än Borås, även om de helst hade velat plugga på en internationell skola. De längtar utomlands.

– Jag vill till Afrika. Även om jag inte kan arbeta som läkare kanske jag kan göra någonting. Jag vill hålla på med volontärarbete och sedan arbeta med politik i Sverige, säger Aisa.

– Jag vill också till Afrika, speciellt Somalia för folket där nere behöver hjälp. Och så vill jag flytta till USA och hålla på med politik där. Jag tycker inte deras politik är bra, säger Nadia.

– Men landet spelar inte så stor roll. Jag vill åka dit där folket är i nöd, säger Aisa.

*

13.51 Uppför en rulltrappa. Äntligen ska de få träffa Mona, socialdemokraternas partiledare, förebilden framför andra.

– Jag är mycket nöjd med att det blev just hon och ingen annan. Det är bra eftersom hon är kvinna och har chans att bli statsminister. Jag gillar vad Mona står för, säger Nadia.

Plötsligt står Mona Sahlin framför oss. Tjejerna lyser upp. De sätter sig i en stor cerise soffa och Mona Sahlin frågar vad de tycker om sin prao i riksdagen.

– Det har varit bra. När vi praoade i Stadshuset var vi på något kontor en halvtimme och sen fikade vi och sedan fikade vi igen, säger Nadia.

Mona Sahlin skrattar. Här är dagarna fullspäckade av seminarier, gruppmöten, partiledardebatter, frågestunder och studiebesök.

– Vad fick dig att börja med politik, frågar Nadia.

Mona Sahlin berättar att det var under Vietnamkriget.

– Jag såg bilder på hur jävligt livet kan vara. Jag ville förändra världen, så jag gick med i SSU. Jag trodde aldrig jag skulle jobba med politik, men så kom jag in i riksdagen när jag var 25. Det blev så bara.

Mona Sahlin säger att klimatförändringarna är hennes viktigaste prioritering just nu.

– Vad kan vi göra? Det känns viktigast av allt. Vad tycker ni?

– Det är min viktigaste fråga också, säger Aisa.

Mona Sahlins rum är inrett med starka färger. En radio på skrivbordet spelar popmusik. Bland oljemålningarna och en affisch med Bruce Springsteen hänger ett svartvitt porträtt av Anna Lindh.

– Har du några tips till oss?

– Man vill gärna ändra allt på en gång, men lär er ett område mer än ett annat. Och håll ihop som tjejer. Även om det finns många tjejer i politiken idag, är det tuffare för oss. Jag, Anna och Margot Wallström höll alltid ihop, säger Mona Sahlin och pekar på Anna Lindhs porträtt.

– Jo, jag skulle hälsa från mormor, hon tycker om dig, säger Aisa.

– Tack, då får du hälsa tillbaka till mormor, säger Mona Sahlin.

*

14.54 På trappan till huvudentrén möter vi justitieminister Beatrice Ask. Det blir bara några korta fraser innan vi måste vidare till gruppmötet med arbetsmarknadsutskottets s-grupp. Tiden rusar iväg.

– Jag gillar stress. Jag gillar inte när det är segt, säger Aisa.

*

16.00 Skymningen har börjat lägga sig över Stockholm, men kammaren är starkt upplyst. Det är här inne allt händer, det är här alla beslut tas.

Innan vi får gå in i den enorma salen måste vi gå igenom en säkerhetskontroll precis som på flygplatser. En vakt informerar om ordningsreglerna inne i kammaren. Åhörare är välkomna att sitta på läktaren, men att stå upp är förbjudet.

Ett lågt sorl hörs när riksdagsledamöterna samlas för votering. Flera vakter är utplacerade och vaksamma på allt som händer.

Första ärendet gäller ”vissa frågor i anslutning till flodvågskatastrofen”.

– Klart för röstning! ropar vice talmannen.

När riksdagsledamöterna röstar tänds små röda och gröna lampor på en tavla på väggen.

Och så har ännu ett beslut fattats i Sveriges riksdag.