Kärt återseende efter 70 år

Men krigsbarnen från Åbo minns sin tid i exil med värme.

– Folk ställde upp för oss när vi behövde det och det har gått förbannat bra för oss, säger Markus Saari när han gör ett känslosamt återbesök tillsammans med brodern Urpo.

Två respektive tio år gamla sattes de på tåget till Sverige av fadern, som var militär och började oroa sig för vad som skulle hända med familjen om ryssarna tog Finland.

– Vi blev väl omhändertagna. Jag fick hjälpa mina fosterföräldrar på gården Flaten med småsysslor som att bära in ved. På sista tiden fick jag hjälpa till att mjölka korna. Det tyckte jag var spännande, berättar Urpo Saari.

Efter tre år skickades barnen till fadern i Finland, som då hade gift om sig. Där växte Urpo upp, och valde senare samma yrkesbana som fadern.

Markus blev inte accepterad av pappans nya hustru eftersom han var alltför lik sin mamma. Sedan den biologiska modern misslyckats med att ta hand om honom skickades han tillbaka till Dannike och familjen Rylander på Mötet Bosgården.

– Mor Anna, som var väldigt förtjust i mig, sa att ”nu har du rest färdigt”. Tyvärr hade hon fel, berättar Markus.

Han var tio och höll på att köra timmer från skiftet med sin älskade häst Brunte, när han fick se Anna komma gående med en hattklädd kvinna som han först inte kände igen.

– Det var en tjusig kvinna i högklackat som luktade parfym, det var man ju inte van vid på gården. Fast när hon började prata finska med mig förstod jag att det var min mor, säger Markus.

Efter tre dagars gräl, då mor Anna förgäves kämpade för att få behålla fostersonen, tvingades Markus bryta upp ännu en gång.

I Finland blev det ännu fler uppbrott och nya fosterhem eftersom modern inte klarade att ta föräldraansvar denna gång heller.

Som 16-åring skaffade Markus jobb på Grand i Stockholm, vilken blev början på hans yrkeskarriär inom restaurangbranschen. När han pensionerade sig som 60-åring ägde han fem restauranger.

Det gick alltså bra för båda pojkarna, som gifte sig och fick barn – den ena i Finland och den andre i Sverige. I går besökte de gemensamt Flaten och Mötet igen.

– Det är 70 år sedan vi kom till Sverige och min bror fyller 80 i år. Vi ville återse våra gårdar igen innan vi blir för gamla och gaggiga, säger Markus med ett skratt.

Det blev kära återseenden. De träffade den biologiska sonen på Mötet, Sture Rylander, och fosterbarnet Stig Karlsson som byggde ett eget hus i grannskapet när han bildade familj.

– För mig personligen är det här förstås en resa bakåt i tiden, men jag tycker att vi krigsbarn också kan bidra till ett positivt inslag i flyktingdebatten. Vi var också flyktingar och lika exotiska på 1940-talet som utomeuropeiska flyktingar är idag. Det borde vara en tankeställare, säger Markus Saari.