Hanna Grahn: Hanna Grahn: Spektaklet Paludan – jag gråter, skrattar och ler

Paludan överröstas vid flera tillfällen av rop och buanden från de som samlats. Denna eftermiddag är boråsarnas ilska tyvärr samtidigt hans livsluft. Den första halvtimmen är mer koncentrerad och uppmärksamheten är riktad mot vad som händer på andra sidan vattnet. Några personer simmar över, men grips direkt av polis. Vi ser en sten kastas.

Att befinna sig i spektaklet runt Paludan är en känslomässig berg-och-dalbana. Magkänslan säger nej. Partiledarens islamofobiska retorik leder tankarna till en rasistisk världsordning i den meningen att människor rangordnas och är olika värda. Han använder en av demokratins allra mest grundläggande rättigheter för att hetsa mot muslimer, och mot polisen.

I en intervju gjord av nättidskriften Kvartal i förra veckan förde han fram att den svenska polisen vill att han ska sluta bränna koranen, eller bli mördad. Ja, du läste rätt. Det är så jäkla ohyfsat mot poliser som är i tjänst för att, tvärtom, skydda både hans liv och demokratin.

Omkring hundra poliser är på plats under demonstrationen i Borås, plus antagligen några till som är civilklädda. Sättet som de kommunicerar med folk på plats, och med arga ungdomar som de tar åt sidan imponerar.

Några unga killar tröttnar efter en stund på Paludan och vänder sig om och pratar hellre med polisen om schäfern de har med sig. Jag förstår dem. Fler sällskap småpratar om annat. Rasmus Paludan är också en skrattretande pajas som man får nog av.

Som krönikerande journalist är känslan minst sagt kluven. Paludan söker en plats i offentligheten för att sprida sitt verklighetsfrånvända hatbudskap, och genom att skriva förstärker vi hans tid i rampljuset. Men vad är alternativet? Vi kan inte låta bli att skriva om ett besök i centrum som påverkar Borås så mycket som det gör.

En annan sak som Paludan upprepat är att han vill rädda Sverige och det svenska, som han anser är hotat. Ärligt talat – vilket kvalificerat skitsnack. När det gäller otaliga parametrar som demokrati, pressfrihet, korruption, jämställdhet, företagsklimat, befinner sig Sverige i världstoppen. (Vilket bland annat Jesper Strömbäck professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet, nyligen har lyft fram.)

Man kan inte säga att Paludan är skyldig till påskupploppen där över hundra poliser skadades. Det får stenkastarna själva stå för. Paludan är ingen våldsverkare. Men sättet han agerar på är otvetydigt den utlösande faktorn. Det är uppenbart att han vet exakt vad han gör, och kostnaden för samhället är hög.

Polariseringen i samhället och splittringen mellan olika grupper accentueras, till och med i Borås där det på det stora hela gick lugnt till väga. Vad det skulle kunna föra med sig på sikt är en skrämmande tanke. Och så tillkommer alla faktiska kostnader i form av framför allt löner.

Totalt handlar det om tusentals polistimmar, i yttre tjänst på plats, i beredskap eller som har arbetat med förberedelser, tillståndsgivning eller underrättelsearbete av olika slag. Lägg där till bland annat skolledningars och lärarnas extrainsatser på flera skolor och rättssystemets hantering av överklaganden.

Och samtidigt, yttrandefriheten går inte att relativisera. Den gäller för alla, eller ingen. I den stunden en enda person tystas av skäl som det inte finns lagstöd för, råder inte längre yttrandefrihet. Exakt var gränsen går för att lagenligt neka Paludan tillstånd medverkar han själv till att undersöka genom att gång på gång överklaga polisens beslut. Här får juridiken göra sitt. Gott så!

Yttrandefriheten är skitjobbig, men nödvändig. För vem är det annars som tystas nästa gång? Och glöm inte denna dag att det är samma yttrandefrihet som också ger Rasmus Paludans många motståndare i Borås rätten att höja sin röst emot honom.