Grattis Pinocchio!

Han väckte enorma känslor. Både vrede och ursinne.

Nu har det gått fem år sedan han invigdes.

Och vreden har lagt sig. Debatten har tystnat.

Det här handlar om nio meter Pinocchio.

Vi kan börja den där soliga fredagen, den 16 maj. Året är 2008 och tusentals människor samlas nedanför skulpturen som är gömd under ett vitt täcke.

Det surrar av nyfikenhet och småprat. Glada barn är på plats.

Liksom konstnären själv, Jim Dine.

Så drar man av det enorma skynket och skulpturen blottas.

Det går ett sus genom publiken.

– Är han inte större??

Pinocchio är invigd.

Det är fem år sedan. Nu står han där han står. Ingen skriver insändare längre. Ingen höjer rösten.

Annat var det förr.

Vi backar bakåt ytterligare några år.

När BT, i december 2005, avslöjade planerna på en hög skulptur i slutet av Allégatan tog det fyr. Aldrig förr har så mycket insändare kommit till BT, aldrig förr har ett konstverk väckt så mycket känslor.

En av debattörerna, som var väldigt tidigt ute, är Per Åke Magnusson. Han är själv konstnär och var skeptisk till planerna.

Redan ett par dagar efter BT:s artikel om planerna skrev han en debattartikel, med rubriken: Varför Pinocchio i Borås? Ytterligare ett par dagar senare publiceras en ny där han skriver: "Jag kan inte finna annat än att en jättestor Pinocchio i södra delen av Allégatan blir ett främmande element. Något som inte passar in."

Vad säger du idag, Per Åke Magnusson?

– Pinocchio blev ju starten för Borås satsningar på skulpturer, så han har haft en stor betydelse. Men för mig är han fortfarande italiensk, snarare än en symbol för Borås. Men jag har väl dämpat mig lite i kritiken nu, det blev inte så farligt, trots allt.

Vad han ville med sina inlägg i BT var att få igång en debatt kring det offentliga rummet, vilka ska bestämma, vem ska betala?

Han var med och drog igång debatten – och den blev tämligen högljudd.

– Ja, och det var jag inte glad över. Det var inte den debatten jag var ute efter. Jag var ute efter en seriös diskussion. Det var väldigt tyst från dem som bestämmer i kommunen. Och det är intressantare att diskutera vad en viss plats behöver, vilken typ av skulptur som passar än att bara placera ut färdiga skulpturer.

Jessica Sjöholm Skrubbe är filosofie doktor i konstvetenskap. Hon har bland annat skrivit boken Skulptur i folkhemmet. Hon har vid ett flertal tillfällen besökt Borås för att studera konsten och följde Pinocchiodebatten på avstånd.

– Jag hade blivit mer förvånad om det inte hade blivit debatt. Det offentliga rummet berör många människor. Det är något konkret i vardagen som man kan reagera på.

Men debatten dog – är det typiskt?

– Oftast är det så, det lägger sig när man står inför fullbordat faktum, när skulpturen väl står på plats. Man vänjer sig. Och det är möjligt att många fortfarande är arga, men tycker inte att det är mödan värt att fortsätta debatten.

Handlade vreden om skulpturen i sig, eller är det mer själva processen man reagerar på – folk känner sig överkörda av dem som bestämmer?

– Det är en kombination. Men det finns tendenser att man inte litar på konstnärer eller kulturarbetare i samma grad som till exempel en läkare. Man ifrågasätter inte en medicinsk bedömning. Men när det gäller kulturarbetare som yrkesgrupp har man inte samma förståelse för deras specifika kunskap, den är inte lika respekterad.

Det talades om att Pinocchio skulle vara bra för Borås – blev det så, tycker du?

– Nja, inte som enskild skulptur. Däremot banade den väg för en större skulptursatsning. Jag tycker att ni har lyckats bra, åtminstone jag tänker på Borås som en skulpturstad, på en stad som satsar på offentlig konst.

Det talades om en ny era, om att sätta Borås på kartan.

På turistbyrån i Borås jobbar Erika Unosson.

Frågar turisterna efter Pinocchio?

– Då, runt 2008–2009 var det rätt mycket. Många ville se Pinocchio. Nu har det väl klingat av, men vad vi märker är att många frågar efter skulpturvandringarna. Många konstintresserade åker hit enkom för att se skulpturerna.

Mats Alfredsson, är vd på reklambyrån Mecka i Borås. De har gjort mycket som handlar om staden, bland annat filmen Borås – mer än Pinocchio.

Kan vi marknadsföra Borås som skulpturstaden?

– Jag är inte mycket för att sätta epitet, det blir för enkelt och smalt. Vi har haft Designstaden och Handelsstaden. Däremot är skulptursatsningen en del av helheten i varumärket. Det visar en framåtanda, att man vågar gå utanför ramarna. Det är något som sticker ut. Pinocchio tar för sig. Den är något annorlunda, en snackis.

Nuvarande chef för konstmuseet, Pontus Hammarén kom till Borås 2010, han fick liksom ärva Pinocchio.

Vilken är din reflektion kring skulpturen så här fem år senare?

– Jag följde ju debatten lite utifrån och tyckte att det var en rolig idé som skulle tillföra mycket till Borås. Men den har blivit en symbol för Borås och jag tror att han har bidragit till en större medvetenhet bland boråsarna om det offentliga rummet.

Många tyckte att han inte hade något med Borås att göra – de förespråkade en sömmerska eller synål istället.

Hur ska man tänka kring det?

– Det är synd att fastna i den diskussionen. Visst kan man ha något konstverk som relaterar till textilindustrin, det är inte långsökt. Men det ena behöver inte utesluta det andra. Men bara för att diskussionen dör är det inte säkert att folk har ändrat sig, även om det är känslan.

Har du nytta av Pinocchio i din roll som konstmuseichef?

– Ja, det tror jag. Pinocchio lade ribban för vad en skulptur kan betyda. Folk har fått en förståelse för vad konst kan göra i rummet, för en stad, vilken symbolverkan och statushöjning en skulptur kan bidra till – och det gäller både boråsarna, politiker och näringsliv. De har förstått vad konst kan åstadkomma när den har den här kraften. För det är inte helt obetydligt i sammanhanget – storleken har betydelse.

Och just storleken var det många som reagerade på. Man såg framför sig en gigant, en jätte som skulle ta över totalt. Man får inte glömma att när debatten rasade som värst, då fanns inte skulpturen. Den hade inte ens börjat tillverkas borta i Walla Walla, USA. Boråsarna reagerade på en bild av hur de trodde att den skulle komma att se ut, man reagerade på processen.

När skynket föll den där majfredagen gick det ett sus genom publiken. Och några sade:

– Är han inte större??

Det var fem år sedan.

Sedan dess har debatten tystnat. Pinocchio har stannat mitt i steget.

För skulpturen heter faktiskt Walking to Borås.

Och nog är känslan att han gick hem bland boråsarna, trots allt.