Flyktigt men tonsäkert om samtiden och Stockholm

”Stockholm” är en kortroman om att vara en ung vilsen medelklassperson i en tid där dejtingappen Tinder är tidsfördriv och ångestdämpare.

Har vi här stockholmsk generationsromankonst som hos Hjalmar Söderberg, Ivar Lo-Johansson, Ulf Lundell, Johan Kling, Isabelle Ståhl?

Nej, nej. Men det är roligt en stund i Alexandra Anderssons och Stockholms sällskap.

Inga medelklassungdomar vet väl vad de vill göra med sina liv? Men de praktiskt lagda eller förståndigt uppfostrade biter ihop och börjar på Chalmers eller Tekniska högskolan i Linköping. Andra blir som Stockholm. De vet kanske inte vad de vill men det är Något Annat.

Stockholm bor såklart på Södermalm, i en egen lägenhet: ”Farmors död var sorglig, men gav honom lägenheten i Hornstull.” Han susar till kontoret på sin Voi och tänker mycket på hur han framstår i andras ögon. Därför går han och köper en roman av den franske författaren Houellebecq. Den förblir oläst romanen igenom, troligen i resten av Stockholms liv. Tinder tar ju rätt mycket tid, där han till exempel träffar Alexandra, 24, som för övrigt verkar rätt lik författaren.

Boken är tonsäkert bildsatt med ett galleri av unga killar, blixtbelysta i sina(?) sängar av fotografen Fanny Jansson. Killarna har sällan vita lakan, utan maskulint grå eller bruna. Alla vänder ryggen mot kameran eller döljer sitt ansikte med diverse grejer, till exempel det i fotokonsten hittills alltför sällan förekommande föremålet Newbody-sportsockan.

”Stockholm” är ett litterärt satiriskt samtidsexperiment som absorberas i hjärnan lika lätt som den återfuktande hudkrämen från Kiehls tränger in i Stockholms väl rengjorda ansiktsporer. Flyktigt, men en liten njutning under tiden.