Ett ständigt flöde av katastroflarm oroar barn

Gång på gång påminns barnen om katastrofer från världens alla hörn. Det piper i mobilen eller så kommer beskedet om död och elände upphoppande på skärmen i den surfplatta eller dator som skolan tillhandahåller. Och plötsligt kan någon säga rakt ut i klassrummet: Nu finns ebola i Sverige.

– Ebola har påverkat barnen mer än andra larm, säger skolsköterskan Lena Lindvert. Och jag tycker själv att det är mycket som är svårt och som man ska förhålla sig till när det gäller ebola. Och just med ebola så är det väldigt skräckinjagande bilder, med vårdpersonal klädda i vad som liknar rymddräkter, glasögon och handskar.

Epidemin sätter sitt avtryck också på hennes mottagningsrum i Svedje- och Kristinebergsskolan.

– Många elever kommer och frågar om ebola. De undrar om jag kan prata med dem och om jag kan hjälpa dem för de har panik, känner sig oroliga, ledsna och rädda för just ebola. Och jag känner igen det från andra situationer som vi har haft, som svininfluensen och annat som ibland kan blåsas upp i media.

Och trycket är hårt.

– Nyhetsexponeringen har varit stor i veckor. Också föräldrar började ringa och mejla mig för att fråga om jag kunde prata med deras barn om ebola. De tyckte själva det var svårt att prata om det, så då vill man ha hjälp av någon professionell. Men jag har bollat tillbaka ganska mycket av det, för jag tycker först och främst att det är något man behöver ta i familjen.

Till sist bestämde hon sig för att skicka ut ett brev till alla skolans familjer, ett brev med hennes funderingar kring hur barnen påverkas av att hela tiden påminnas om världens elände.

– Detta att barnen får nyheterna till sig var som helst och när som helst, det är inte bra. Ett barn som får det till sig på mobilen, paddan eller datorn kanske sitter själv och kan inte hantera känslorna det väcker.

I brevet bad hon föräldrarna att hjälpa sina barn att begränsa den ström av nyhetsflöden som de översköljs av. Hon förklarar att självklart kan man se nyheter och följa med vad som händer i världen, men gör man det tillsammans med barnen finns möjlighet till samtal utifrån den vuxnes erfarenhet och reflektion.

– Jag har bara fått positiva reaktioner på brevet, det har väckt en del tankar.

I skolan är ebola något barnen sinsemellan tar upp på olika sätt.

– När någon hostar så påpekas det: Nu har du nog fått ebola. Och ebola är det nya skällsordet, fast på ett skämtsamt sätt. En del vill skoja om det, men för de som är rädda blir det inte roligt. Detta är lite som när man skojade om aids när jag var ung.

Som skolsköterska tänker hon att skämtandet står för att barnen har en oro som hela tiden måste lyftas fram.

Till skolsköterskeexpeditionen kommer eleverna en och en och berättar att de behöver hjälp. De berättar om sin rädsla för att få sjukdomen, att någon i deras familj ska dö och de berättar om hur barnen också dör i denna sjukdom. De visar stor oro för just det dramatiska sjukdomsförloppet och talar om det tragiska i att så många dör.

– Då får man ta reda på lite mer. Finns det någon möjlighet att eleven kan komma i kontakt med ebola? Finns det familj eller släkt som bor eller jobbar där, då klart att det är ett mycket större orosmoment. Det är klart att vi på våra skolor också har familjer som kommer från angränsande länder. Då kanske man tänker på familjmedlemmarna som bor kvar.

Oron påverkar barnens vardag.

– En del har svårt att somna. Ofta har man sett nyheter på teve eller så kommer nyhetsflashen i mobilen. Sedan är barnen jag har i mellanstadieåldern och det är en tid då de utvecklingsmässigt är i en känslig ålder. Ofta blir saker väldigt stort. Det är mycket frågor om liv och död när man är i nio-elva-årsåldern. Och det förstärks av nyhetsflödet.

De flesta hade pratat om det hemma, men tycker inte att mamma och pappa kunnat lugna dem. Många föräldrar försökte dämpa oron genom att säga att ”det är så långt bort”.

– Men det hjälper inte att mamma och pappa säger så, berättar barnen för mig. Det är inte tillräckligt. Barnen vet att det går flygplan fram och tillbaka med resenärer som kan ha exponerats för ebola. När de får sitta ner och man lyssnar på dem, bekräftar och bemöter deras oro då säger de att det känns bättre och de är inte så rädda längre.

Och vid hälsosamtalen hon har med alla elever är det skärmtid de diskuterar allra mest, inte ebola.

– Skärmtid är jag mer oroad för än ebola, för våra elever. Många är uppkopplade alldeles för många timmar.

Skolsköterskan Lena Lindvert möter många barn som oroar sig av att de i sina mobiler, datorer eller andra skärmar påminns om ebola och annat elände i världen. Hon vände sig till föräldrarna för att barnen ska få hjälp att begränsa nyhetsflödet.