"De tycker att vi överdriver"

Han berättar att han fått sig en tankeställare av mordet på Nils Horner - men att han inte är rädd när han arbetar ute på fältet.

– Mordet på Nils Horner påminner väldigt mycket om det på Martin Adler i Mogadishu, den typen av dåd kan man aldrig förbereda sig på. En sak är om jag åker till Kongo eller Sydsudan. I en konfliktzon eller vid en frontlinje vet jag om att riskerna är stora, de farligaste situationerna uppstår när man känner sig trygg och slappnar av, säger Erik Esbjörnsson.

I tre och ett halvt år har han bott i Kenyas huvudstad Nairobi, med Afrika som sitt bevakningsområde för DN och BT. Om två veckor ska han till Stockholm för att genomgå en årlig säkerhetskurs.

– Den innehåller bland annat första hjälpen, hur man uppträder i gisslansituationer och hur man släcker en brand. Policyn på DN är att vi inte ska ta några risker överhuvudtaget. Det är inte värt det. För oss är det inte alltid viktigast att vara först på plats, utan snarare att göra ett bra jobb.

Han berättar hur han tidigare fått kritik för att han använt sig av beväpnade vakter när han åker till vissa områden för att rapportera, bland annat i Somalias huvudstad Mogadishu.

– Frilansfotografer har kritiserat oss för att vi överdriver och skapar en hotbild genom att visa att vi är mål. Men vi är helt kompromisslösa där, även om det är lugnt i Mogadishu just nu kan det fortfarande hända grejer. Det visade ju sig i augusti när en vänsterpartistisk politiker dog i Mogadishu.

Bestämmer du själv om du behöver skydd?

– I de flesta lägen har jag inte skydd med mig, ofta åker jag med FN eller Läkare utan gränser som erbjuder ett skalskydd. Men i Somalia skulle jag aldrig röra mig utan bevakning och ett ordentligt skydd – två bilar och åtta beväpnade vakter.

Skulle du åka till exempelvis Centralafrikanska republiken i dag?

– Just nu har vi gjort bedömningen att vi inte ska åka dit. Jag var där förra året när den här krisen började, och det var väldigt allvarligt då också. Då bodde jag hos Läkare utan gränser i en by i norra delen av landet, så fort man gick utanför området hade man radio med sig och rapporterade var man befann sig, och man kom alltid hem på utsatt klockslag. Och efter klockan 5 stannade man inne på sjukhusområdet. Man måste hela tiden se till att anpassa sig till omgivningen.

Har du själv varit måltavla för någon form av hot?

– Nej. De enda situationerna jag hamnat i är när offentliga personer vill jävlas med en för att man är vit och journalist. Men då handlar det om att de vill ha mutor, jag har aldrig känt någon hotbild. När folk frågar mig om mitt arbete inte är farligt brukar jag alltid svara att det som hotar mig mer än någonting annat är trafiken och dåligt mönsterdjup på däcken.