Boende efter sparkravet: "Fått mycket mer ångest"

Gruppbostaden, som är inriktad på Asperger, är en av de tio som bolaget Frösunda Omsorg AB tagit över i den senaste upphandlingen.

– Vi har fått reda på att personalen dras ner. Och att de drar ner på alla aktiviteter som vi har haft. Vi kan inte åka minibuss till utflykter längre, säger Robin.

Han förklarar att hälften av personalen redan har sagt upp sig, för att de inte kan leva på sin lön när deras arbetstid minskar. En ska gå på föräldraledighet och bara en av de ordinarie blir kvar.

– Det är ledsamt. Den trygghet vi har haft med personalen, den har försvunnit nu.

Tillsammans med Hanna konstaterar han att det är bra personal som slutat, människor som varit en del av att de har utvecklats i positiv riktning.

Deras funktionshinder gör att de behöver hjälp med strukturer och mötas av kända människor.

– Det känns väldigt, väldigt jobbigt att vi inte vet vilka som ska arbeta här.

Och även om det nya schemat med färre personaltimmar inte har trätt i kraft ännu har Frösundas övertagande påverkat vardagen på boendet.

– Jag har haft mycket ångest sedan Frösunda tog över och har mått jättedåligt, säger Hanna.

Gruppbostaden har en så kallad baslägenhet som samlingspunkt.

– Det känns som det också kommer förändras. Än så länge har det bara varit stängt två planerade aktiviteter. Men när det bara ska vara en personal så måste de stänga där, annars kan de inte göra insatser för dem som är i lägenheterna.

Hanna saknar de inställda onsdagarnas fikaträffar.

– Då var det mysigare fika. Jag är rädd att det kommer försvinna. Jag behöver detta att kunna gå ner, umgås med personalen och träffa de andra för att prata. För det enda jag gör i lägenheten är att spela på datorn.

Robin är också orolig för att det blir mindre tid med personalen.

– Den svåraste biten för min del är att jag inte kan prata ut och berätta vad som hänt under dagen.

Sven-Bertil Salomonsson, god man och förvaltare, tar upp att mer ensamarbete får konsekvenser.

– Då missar de boende insatser de verkligen behöver för att få social kompetens och kunna komma ut i samhället. De är ju jätteviktigt. Nu finns det risk att de dippar.

Den oron uttrycker också Hanna och Robin.

– Innan jag flyttade hit var det ett helvete, säger Hanna. Jag bråkade varje dag med min familj. Jag är ju rädd att bli osams med dem igen.

Nu är relationen bättre och Hanna har gjort stora framsteg

– Jag är rädd att alla jag tycker om och att allt som varit bra ska försvinna.

Hon har fått hjälp att vara en person som hon själv tycker om och vill vara.

– Jag skulle inte vilja träffa den gamla Hanna. Jag är lite rädd för henne.

Hon har bett om mer hjälp av sin gode man.

– Jag få vara mer spindel i nätet och stödja henne i situationer som personalen förut har kunnat göra, säger Sven-Bertil Salomonsson.

Också för Robin känns framtiden som ett stort orosmoln, efter en period med framsteg.

– Det är en enorm skillnad på mig både mentalt och fysiskt. Jag kan göra mer saker, prata på ett helt annat sätt. Kanske dippar jag tillbaka till den människa jag var tidigare då jag tänkte: Nej, den personen vill jag inte prata med. Nej, jag tänker inte göra den här insatsen, jag skiter i alltihop.

Båda har talat med Sven-Bertil Salomonsson att de vill flytta.

– Det här har varit ett kanonboende med bra struktur. Det raseras ju nu. Jag har aldrig varit med om ett sådant strömhopp av personal.