Lena Kvist: Biskops Arnö regerar – en spaning efter Sveriges bästa författarskola

Debutantdopning? Hur är det annars möjligt att så många av 2010-talets prisnominerade debutanter gått just här, på författarskolan?

Efter att jag lämnade Borås Tidnings Debutantprisjury påbörjade jag en litteraturvetenskaplig undersökning av de författardebutanter som prisats under 2010-talet. 77 författare hade nominerats av antingen vår egen prisjury, Författarförbundets Katapultprisjury eller Augustprisjuryn under decenniet som gått.

Många av författarna hade fått enastående genombrott under decenniet: episka romansmeden Tomas Bannerhed och politiska poeten Athena Farrokhzad, Tone Schunnesson med rockstjärneauran och självbiografiskt experimenterande Johanna Frid.

De flesta av de 77 var kanske inte så kända för allmänheten, men de gjorde avtryck i litteraturvärlden och bidrog med sina personliga pusselbitar till 2010-talets svenska litteraturhistoria.

Majoriteten av dessa utvalda 77 hade gått någon form av skrivarlinje. Och allra flest hade gått på Biskops-Arnös författarskola. Den har ibland utmålats som snäv och elitistisk. Författaren och före detta eleven Johan Heltne tecknade en bild av ett ”litteraturens Lundsberg” i sin bok ”Sympati för djävulen” förra året. Han såg en närmast sektliknande miljö, med en trång åsiktskorridor.

Faktiskt ger det lite privatskolekänsla att glida över den långa bron till ön i Mälaren, med hjälp av Bålstataxi. Ekarna som reser sig runtom, näckrosbladen på det mörka vattnet, gårdsplanen framför den gamla herrgården.

Inne i folkhögskolans bibliotek finns ett ”skrytbord” översållat med litteratur skapat av före detta elever, lärare och gästlärare.

Av de 77 prisnominerade på 2010-talet har 31 författare – 40 procent – gått på Biskops Arnö. Det har krävts en del detektivarbete för att konstatera det. Folkhögskolan lämnar inte ut uppgifter om vilka som har gått där och på Facebooksidan finns bara de antagnas förnamn. Men den som letar noga på förlagshemsidor, i tidningsintervjuer eller frågar författarna själva kan lägga ett pussel.

Det kan tyckas märkligt att en folkhögskolas dominans är så stor, när det finns flera svenska universitetsutbildningar för författare. Samtidigt är Biskops-Arnö den äldsta författarutbildningen och har i decennier hjälpt fram litterärt framgångsrika debutanter. Författarseminarierna där startade redan på 1960-talet och i slutet av 1970-talet startade skrivarlinjen. Lärarna Mona Kårsnäs och Ingmar Lemhagen fanns med redan från början av utbildningen och arbetade båda på skolan i decennier.

I en artikel av Carin Ståhlberg i Dagens Nyheters kulturdel i maj 1995 slås fast att ”Flera av dagens etablerade författare liksom många av årets prosa- och lyrikdebutanter har gått på skolan.” I artikeln understryker Mona Kårsnäs, som intervjuas: ”Men man kan inte lära en människa att bli författare. Man kan lära henne att skriva bättre och att hitta sitt eget språk”.

Samma attityd finns kvar nu, nästan 30 år senare. På Biskops Arnö lär man sig inte nödvändigtvis att bli författare, man lär sig att bli en skicklig läsare och förstå mer om vad man själv håller på med, genom textseminarierna där texterna diskuteras av kurskamrater och seminarieledare.

Man skulle kunna tro att litteraturvärlden tog emot detta fokus på ny litteratur, detta knådande och granskande med fanfarer och applåder.

Men det är inte bara ex-eleven Johan Heltne som är kritisk mot åsiktskorridorer; det svenska litterära fältet har en minst sagt kluven attityd till skrivarlinjerna. Uttrycken ”skrivarkursprosa” eller ”skrivarkurspoesi” brukar användas med en fnysning och en idé om att författarutbildningarna leder till likriktning och tuktning.

Det finns gott om exempel på skrivarkursskepsis från sent 1990-tal och framåt. Kritiken är ofta spetsigt och konfrontativt formulerad, rolig att läsa eftersom den tydliggör myten om det ensamma författargeniet.

Ibland kallades stilen inte bara skrivarkursprosa, utan ansågs specifikt komma från Biskops-Arnö, som i denna recension av förlaget Wahlström & Widstrands debutantologi 2006:

”Biskops-Arnö-litteratur kan man kalla genren. Den utmärks av en formell skicklighet och ett torftigt och ytligt gestaltat innehåll.”

Eller kulturskribenten Kristofer Andersson 2020: ”Ett problem är att Biskops-Arnö stöper författare i samma stilistiska mall. Det går snabbt att se om ett inskickat manus tuktats under Mälarens bila.”

Kulturskribenten och aspirerande författaren Ida Therén skrev i Svenska Dagbladet: ”Mina hjältar gick inga skrivarkurser, de levde livet till det yttersta./…/Skrivarkurser var inget för mig, tänkte jag. En massa självgoda medelklassungar som satt i ett rum. Jag ville inte förlora min röst, som jag kämpat mig till på egen hand.”

Ida Therén kan ses som en symbol för undantaget och Kristofer Andersson som en symbol för regeln: Kritiken och skepsisen mot skrivarlinjerna har nästan alltid kommit från män. Försvaren har ofta kommit från kvinnor. Kvinnor är också extra dominerande bland de nominerade som gått skrivarlinje, och utgör två tredjedelar av de nominerade som gått Biskops Arnö.

Den vilde ensamvargen passar inte in i skrivarlinjernas påstådda mallar. Machomän hatar nog författarutbildningar.

Sverker Lenas skriver i DN 1998: ”Jag försöker föreställa mig Ulf Lundell i detta nav. Skulle Jack ha överlevt en författarskola?”

Nej, knappast. Och skulle författarskolan ha överlevt någon som Ulf Lundells romanhjälte Jack, symbolen för det unga manliga geniet? Författarskolans modell bygger på att eleverna ingår i ett kollektiv där man intresserar sig även för klasskamraternas texter, i ett pågående samtal.

Att texterna är likriktade och blodlösa är en myt. De är precis lika geniala, underbara eller usla som de texter som tillkommit utanför skolorna. Jag vet, jag har läst varenda Biskops Arnödebutant efter mitt decennium i debutantprisjuryn. Möjligen fanns det skärva av sanning under en period för 20 år sedan när kortprosan var kung och man kunde misstänka att det var för att den sortens texter passade att diskutera på litteraturseminarier.

Det finns några regler för textseminarierna. Man ska inte blanda ihop text och person, läsningen ska inte vara värderande med termer som ”jättebra” eller ”jättedåligt” och den som skrivit ska inte förklara sig utan vara tyst och fundera över om kurskamraternas läsningar stämmer överens med hur de tänkt sig att texten ska tolkas. Det har ju inte alltid gått så städat till, ett och annat textseminariekaos har läckt ut under åren som gått, inte minst när Lidija Praizovic skrev om sina egna kulturbarniga klasskamrater i texten som skulle diskuteras i gruppen.

Att författarna blir så framgångsrika hos prisjuryerna beror nog delvis på att de stora förlagen har ögonen på Biskops Arnö. Säkert gör det också texterna gott att Biskops Arnöeleverna ofta bor i avskildhet på ön. Det är inte långt från Stockholm, men svårpendlat om man inte vill gå långt från busshållplatsen eller lägga en förmögenhet på Bålsta taxi.

Textseminarieformen har folkhögskolan annars gemensamt med universitetsutbildningen Litterär gestaltning på Valand, Göteborgs Universitet. Där har nästan ingen av 2010-talets nominerade gått.

Om man tittar tillbaka på ambitionerna vid starten 1996 måste det ses som överraskande – och en besvikelse. Prisbelönta skönlitterära debutanter, nya spjutspetsar in i litteraturen, var ju exakt vad som skulle formas på Valand. Författaren Peter Birro – ganska ulflundellig kille – protesthärjade i spalterna och orden ”skriva med pungen” nämndes som något att föredra, istället för att utbilda sig till författare.

Valand var landets första författarutbildning på universitetsnivå. Den ansågs befinna sig högst i hierarkin bland skrivarlinjerna och ambitionen var att utgöra det sista steget i författarutbildningen. Sju av de tolv antagna till första omgången hade redan debuterat i bokform när de började.

Utbildningens första huvudlärare Staffan Söderblom sa i DN att Litterär gestaltning ”är tänkt som en vidareutbildning för dem som kanske gått på folkhögskolornas skrivarkurser”.

Gunnar Sjöström, dekanus för de högre konstnärliga utbildningarna vid Göteborgs universitet poängterade i samma artikel att folkhögskolorna dock inte behövde känna sig utkonkurrerade av den nya universitetsutbildningen: ”Nej, tvärtom, det här blir en fortsättning på deras utbildning där eleverna på kvalificerad nivå kan fortsätta sin individuella utveckling”.

Av 2010-talets prisbelönta 77 var det bara sju som hade gått på Valand. Fem av dem hade gått både Biskops Arnö och Valand.

Kanske kan 2020-talet bli en revansch för Litterär gestaltning och Valand. Flera prisbelönta nya författare har faktiskt gått där, som Donia Saleh, Hanna Johansson och Arazo Arif. Eller just det ja, Arazo Arif har ju gått på Biskops Arnö också. Kanske kommer Litterär gestaltning aldrig ikapp, om de inte flyttar ut på en ö i Göteborgs skärgård och startar internat. Eller om de lyckas komma på vad Biskops Arnö häller i dricksvattnet i folkhögskoleköket.

Lena Kvist

Litteraturvetare och grävande journalist, före detta ordförande i Borås Tidnings Debutantprisjury.

Fotnot: Magisteruppsatsen ”Konfetti i hela min säng”, som behandlar prisbelönta debutanter, ventilerades vid Göteborgs Universitet 2022.