Billy mördades brutalt i sitt hem – hittades av pappan: ”Det finns inga ord”
Det är 2018. Årets högsta temperatur har slagit i taket. 33 grader i skuggan. Sommarens sommar. Men den här fredagen, något dygn efter värmerekordet, landar kvicksilvret lägre.
Billy Johanssons pappa går tidigare från jobbet för att försöka få tag på sonen.
”Jag går fram och lägger handen på honom men han är kall och saknar puls”
Drygt två dagar har passerat utan att familjen fått tag i 28-åringen.
Pappan åker på nytt till sonens lägenhet i Borås. Nu med extranyckeln i fickan. Han sätter den i låset när klockan visar 12.32.
– Jag tänker att han kanske bara ligger och sover. Att det är därför han inte svarar.
Synen och lukten som möter honom i vardagsrummet är så makaber att den knappt går att beskriva.
”Jag tror inte att det går att förklara hur man känner…”
På parkettgolvet, vid datorn, ligger hans son Billy i sitt eget blod. I nacken och på armen har han flera mycket kraftiga sårskador.
– Jag går fram och lägger handen på honom, tittar samtidigt på bröstkorgen och letar efter rörelse, men han är kall och saknar puls. Som det ser ut där han ligger… och skadorna. Jag förstår att det är över. Han är död. Billy är borta.
– Tankarna rusar genom huvudet. Jag tror inte att det går att förklara hur man känner… att hitta sin son på det sättet. Brutalt mördad i en stor blodpöl. Det är omänskligt.
På gräsmattan framför huset står körsbärsträdet. Det är bara någon meter högt. Stenar, vackert målade i olika färger, ligger i det lilla landet. ”Billys hus” står det på en av dem.
– Jag funderade länge på var jag skulle placera trädet. På baksidan? Nej. Det här är Billys träd och en minnesplats. Det ska självklart vara det första man möter.
Billys pappa och mamma Rebecka Raija Jarnberger står på tomten.
”Det är en resa jag är väldigt glad för idag”
Minnena efter sonen finns gömda i allt.
På altanen, där han gärna satt och tittade ut när solen gick ner. I sängen, där han låg som liten och sov så tungt ”att en pansarkolonn hade kunnat passera". Eller i hans eget pojkrum.
Det står där, orört. Väggarna är harmoniskt blåa. En Manchester United-halsduk och matchtröja syns direkt när man kommer in.
– Det var favoritlaget. På hans födelsedag, den sista, åkte vi över till England och såg en match tillsammans. Det var födelsedagspresenten. Jag minns det med värme och det är en resa jag är väldigt glad för idag, säger pappan.
Föräldrarnas liv och berättelse går att dela in två delar. En före 8 augusti. Och en efter.
Skillnaderna är så monumentala att orden inte räcker till.
Från en helt vanlig vardag till en verklighet som varken går att känna igen sig i, än mindre förstå.
”Hur beskriver man det? När ens egen son slits ifrån en på det värsta tänkbara sättet”
Livet, eller spillrorna som blev kvar, efter att Billy hittades mördad är färgade av de mörkaste penseldrag som går att finna.
– Det är närmast omöjligt att beskriva hur det varit. Vedervärdigt. Fruktansvärt. Men det säger ju ingenting. Hur beskriver man det? När ens egen son slits ifrån en på det värsta tänkbara sättet. Det är bara en bottenlös sorg och förtvivlan. Ingen ska behöva begrava sitt barn. Hjärtat är krossat. Förstört.
Rebecka tittar ut genom fönstret. Träden vajar lätt i den mjuka sommarvinden. Ögonen är tårfyllda. Hon säger:
– Att det har gått ett helt år är ofattbart. Och att vi fortfarande lever är ett under. Tidsuppfattningen har upphört. Vilken veckodag eller månad det är har ingen betydelse längre. Man trampar i kvicksand och gångerna då man totalkraschat går inte att räkna. Det är bara ett tomt stort hål.
– Att livet fortsätter runtomkring känns så absurt. Våra liv gör ju inte det. Tårarna och smärtan tar inte slut för att det gått tolv månader.
Rebecka återkommer till samtalet med pappan när hon fick beskedet att sonen var avliden.
– Jag stod ute på en parkering när han sa: ”Jag har hittat Billy död, han är mördad”. Jag förstod ingenting och frågade två gånger om han skojade men det är klart att jag visste att han inte gjorde. Allt rasade. Det var som att mördaren högg ihjäl mig också.
Mordet har drabbat många. Billys lillebror förlorade personen som skulle vara med honom genom livet. Farmor. Farfar. En vecka efter begravningen gick Billys mormor bort.
– Hon mådde så dåligt över det som hänt och orkade inte längre. Sorgen blev för tung, säger Rebecka.
De starka berättelserna staplas på varandra. Billys mamma besökte lägenhetshuset efter dådet när bostaden fortfarande var avspärrad.
– Jag gick upp för trapporna med blommor i handen. Jag ville lägga dem utanför. När jag nästan kommit upp brast allt. Jag klarade det knappt. La min hand mot hans dörr samtidigt som jag visste hur det såg ut därinne. Det gör ont bara att prata om idag.
”Jag hade en skottkärra där som skulle bort. Men det gick bara inte. Hur svårt ska det vara att flytta den?”
Billys pappa berättar om hur det vardagliga, som tidigare gick av sig själv utan ansträngning, har förvandlats till berg att bestiga.
– Att koncentrera sig går inte längre. Jag klarar några minuter, sedan måste jag vila eller göra något annat. När jag ringt företag och myndigheter för att ordna pappersarbetet har jag kunnat ta ett samtal, sedan måste jag lägga mig. Så har det fortsatt och jag har pressat mig själv för att fixa allt. Det finns ingen annan som tar hand om det.
Han pekar med handen mot framsidan av huset.
– Jag hade en skottkärra där som skulle bort. Men det gick bara inte. Jag orkade inte. Hur svårt ska det vara att flytta den?
– Men det här är kroppens sätt att reagera för att överleva. En läkare beskrev det som att en hjärna är en avbild av Los Angels på kvällen. Alla lampor, 14 miljoner, är tända. Men för mig lyser bara fem, resten är släckta. Säkringarna har gått och det är fullständigt kaos.
Runt om i hemmet i Sjömarken hänger bilder på Billy. Från de tidiga åren in i vuxenlivet.
I entrén och på övervåningen finns minnesplatser. Ett ljus brinner stilla vid sidan av fotografierna.
”När han hälsade på kramade han mig alltid så innerligt”
Rebecka tittar på en bild. Den är tagen några månader innan Billys död. Han sitter i en soffa, håret är stajlat och den röda pikén uppknäppt. Han ler lite snett in i kameran.
Rebecka låter fingrarna glida över fotografiet.
– Det var den sista bilden vi tog och jag tycker den är så fin. Det är så här jag minns honom.
Vem var Billy? Föräldrarna ler när de får frågan.
– Han var fantastiskt snäll och omtänksam. När jag höll på att byta husfasaden här på sommaren kom han hit och hjälpte till. Det var inga problem. Han ställde upp, säger pappan.
”Minnena är så värdefulla. De betyder allt”
Billys mamma säger att hon stod sonen nära.
– Vi förstod varandra. När han hälsade på kramade han mig alltid så innerligt. Han var väldigt kärleksfull och omtänksam.
Rebecka ler på nytt.
– Han kunde även vara envis. När det kom till träning och hälsa var han bestämd. ”Det här ska du inte tro på”, kunde han säga. Och han älskade att resa. När vi var i England utbrast han på tågperrongen: ”Jag älskar London. Jag måste bo här”.
”Jag är så glad att sorgen inte tagit död på kärleken och jag känner en styrka med Billy”
Båda föräldrarna skrattar lätt. Minnena och bilderna haglar.
Vad känner ni när ni pratar om honom?
– Allt vi gjort tillsammans står för en sådan innerlig glädje. Man uppskattar det på ett annat sätt idag. Minnena är så värdefulla. De betyder allt, säger Billys pappa.
Rebecka talar lugnt. Rösten är stadig.
– Kärleken jag har till mina barn är okrossbar. Det finns inget som övervinner den. Jag är så glad att sorgen inte tagit död på den och jag känner en styrka med Billy. Det är helt fantastiskt att jag får vara hans mamma. Det kommer jag bära med mig för all framtid.
En stor del av familjens år har kretsat kring rättsprocessen. Sju dagar efter att Billy Johansson hittades död anhölls en 23-årig ytlig vän till honom. Mannen nekade i månader innan han till slut erkände att det var han som huggit ihjäl Billy bakifrån med yxa.
”Vi fick livstids sorg medan gärningsmannen kan fira jul och födelsedagar med sin familj”
23-åringen dömdes till åtta års fängelse för dråp i tingsrätten, men hovrätten ändrade både rubricering och straff till mord och tolv år.
– Han är ute efter två tredjedelar, åtta år. Billy hade överhuvudtaget ingen chans. Åtta år för att hugga ihjäl någon bakifrån med yxa. Var Billys liv inte värt mer än så?, säger pappan.
Mamman Rebecka:
– Vi fick livstids sorg och får gå till Billys grav resten av våra liv. Gärningsmannen kan fira jul, nyår och födelsedagar med sin familj längre fram. Man känner en sådan hopplöshet. Det finns ingen rättvisa.
När jag träffade familjen under rättegången var pappans första ord: ”Det finns inga vinnare i det här. Bara förlorare”.
”Bortsett från den allra första tiden har jag inte känt något hat mot honom”
Det sas med eftertryck och utan någon tillstymmelse till ilska mot den då mordmisstänkte. Endast uppgivenhet.
Jag ber pappan att utveckla orden nu, ett halvår senare.
– Bortsett från den allra första tiden har jag inte känt något hat mot honom. Det kan låta konstigt men jag hatar honom inte. Däremot kommer jag aldrig förlåta honom eller det han gjorde. Att han tog Billys liv och samtidigt ödelade våra är oförlåtligt. Jag vill inte ge honom någon mer energi eller tankeverksamhet.
Hur upplevde ni dagarna i domstolen?
– Det var en plåga. Utöver att lyssna på det här hemska ska man som brottsoffer hela tiden vara tyst. Bara ta emot. Behålla all sorg och frustration inom sig. Det var tufft och svårt, säger pappan.
Samtalen med Rebecka och Billys pappa är totalt ärliga. De berättar om allt som har följt efter händelsen. Ingenting ska döljas. De är måna om att den bilden ska komma fram i det här reportaget.
– Nu är det vår tur att höja rösten. Billy är borta och kan inte berätta. Men vi kan ge vår bild och verklighet, säger mamman.
Föräldrarna visar de sekretessbelagda bilderna som polisens kriminaltekniker tog efter dådet. Tittar man till höger på den första ser man vardagsrummet i lägenheten. Nogsamt inredd, i ordning och städad.
”Det här är ingenting som en förälder ska behöva se”
Men när blicken sveper över fastnar den. På golvet ligger Billy i sitt eget blod. Hans skador kan inte beskrivas som annat än vedervärdiga.
– Det här är ingenting som en förälder ska behöva se. Men det är så här det är och att försköna vår situation vill vi inte. Varför ska vi dölja det vi tvingats gå igenom? Behovet att berätta är jättestort, säger Rebecka.
Pappan:
– Det som möter mig i lägenheten går inte att sudda bort från näthinnan. Det glömmer jag aldrig. Men det är bara en liten del av allt som vi tvingats bära.
”Det var så många moment 22 som vi inte styrde över”
De ger mängder med exempel. En del var svårigheterna av att Billys lägenhet var en brottsplats och avspärrad i ett halvår.
– När han skulle begravas kom vi inte åt hans kläder i bostaden och vi ville ju inte att han skulle föras till sista vilan i landstingets kläder. Vi åkte till stan och gick in i en affär och provade ut allt – till vår döde son. Det är så surrealistiskt och något som känns ännu värre nu, säger mamman.
Billys pappa berättar:
– Kronofogden hörde av sig när räkningarna inte var betalda. Men vi kom ju inte åt hans post och räkningarna. Det var så många moment 22 som vi inte styrde över.
”Att Billy låg i dagar när flera visste om att han (23-åringen) mördat gör mig så förtvivlad”
Det praktiska är en bit. Vetskapen om vad som hände i lägenheten en annan. Groteska detaljer som smärtar men som föräldrarna vill berätta om.
Efter att 23-åringen huggit ihjäl Billy gick han in i badrummet och sköljde av sig blodet. Sedan tog han en ren t-shirt från Billys garderob, plockade med sig nycklarna och låste dörren efter sig.
Det berättade mannen själv i utredningen.
– Att Billy dessutom låg i dagar när flera visste om att han (23-åringen) mördat gör mig så förtvivlad. Det är inte rätt, säger mamman Rebecka.
Frågan är svår och svaret är inte självklart men den behöver ställas. Hur orkar man när ens barn mördats?
Det blir tyst i några sekunder. Orden finns i rummet. De flyter omkring innan de plockas ner.
– Jag har funderat mycket på det. Någonstans, mitt i allt kaos, finns en enorm styrka. Och kraften kommer från den här enorma kärleken till mina söner. Där strömmar energin. Den har gjort att vi orkat lyssna på allt hemskt i rättegången, att vi orkat ta hand om allt praktiskt, att vi orkat kliva upp ur sängen varje dag – samtidigt som vi sörjt Billy, säger mamman Rebecka.
”Jag har bara gott att säga om polisen i Borås”
Billys pappa berättar om personer som betytt mycket i allt det svåra.
– De första jag vill nämna är polisen i Borås och vår kontakt där. De har svarat på alla frågor, visat hänsyn och skött allt så professionellt som det går. Jag har bara gott att säga om dem. Jenny Glommen, vårt målsägandebiträde, har stöttat från början till slut och vi hade inte klarat rättsprocessen utan henne.
– De som sanerade Billys lägenhet gjorde det så fint. Av allt som fanns i bostaden blev det bara tio kartonger kvar, allt annat var det blod på. Men de här kartongerna var så värdigt packade.
– Även kontakterna med RAV (Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade) har varit väldigt värdefulla. Att kunna prata med personer som gått igenom samma sak. Man förstår varandra direkt.
Föräldrarna berättar även om vänner och närstående som funnits där. Grannar som hjälpt till. Okända som visat medkänsla.
””Jag vill mer än allt annat prata om Billy. Att vi ska minnas honom"”
I en del stunder har det bland vissa funnits en ovilja, eller snarare rädsla att såra, och man har undvikit att prata om det som hänt.
– Jag förstår hur man resonerar men jag säger alltid: du kan inte göra mig mer ledsen än vad jag är. Vi är redan så förstörda. Jag vill mer än allt annat prata om Billy. Att vi ska minnas honom och allt han var.
– Det behövs så lite. Att lägga handen på axeln, att man håller en kram lite extra, några ord i ett sms. Jag minns specifikt en händelse under rättegången då en polistekniker, som var kallad som vittne, tittade oss i ögonen och hälsade med en nick. Han såg oss verkligen. Det var litet men så otroligt fint, säger Rebecka.
Nu väntar en vardag. Bortom ovisshet, oändliga myndighetskontakter och en lång och krävande rättsprocess.
Hur den kommer se ut eller te sig är inte självklart.
”Jag önskar att jag kunde sträcka ut handen och nå honom”
Det enda familjen vet är att ingenting någonsin blir sig likt igen.
– Den jag var för ett år sedan finns inte längre. Han kommer aldrig tillbaka. Men vi försöker se framåt och glädja oss åt det som går. Vi har klarat det hittills och tänker inte lägga oss ner och ge upp nu, säger Billy pappa.
Rebecka återkommer till kärleken till sönerna. Ögonen fylls av tårar igen. Rösten darrar.
– Kärleken behåller jag inom mig och vårdar ömt. Den är bara min. Jag känner det så starkt. Billy finns inte längre men han är närvarande. Varje sekund. Och han tittar ner från himlen. Jag önskar att jag kunde sträcka ut handen och nå honom. Ge honom en sista kram. Viska att jag saknar honom och att han alltid finns i våra hjärtan. Att vi aldrig glömmer honom.
Jonas Ekelund
Satt med ryggen mot när huggen utdelades
Den 10 augusti 2018 hittades 28-årige Billy Johansson avliden i sin lägenhet i Borås. Han hade flera kraftiga sår i nacken och på armen och polisen inledde direkt en mordutredning.
Utredarna lade ett stort och omfattande pussel som pekade mot en bekant till Billy, en 23-årig boråsare. Han anhölls och häktades strax efter dådet men nekade i förhör efter förhör.
Polisens bevisning byggdes på och var stark. Till slut medgav mannen att det var han som dödat Billy den 8 augusti.
Enligt 23-åringen satt Billy ner med ryggen mot honom och var upptagen med annat och märkte inte när boråsaren tog upp yxan och utdelade de dödande huggen.
Den 10 maj i år dömdes mannen för mord och tolv års fängelse i hovrätten.
Enligt mannen hade det förekommit hot – vilket påverkade påföljden – medan åklagare hävdade att motivet var annat. Domstolen slog fast att ”våldsanvändningen var uppenbart oförsvarlig”.
