Barnprat – lika ofta på lunchen som på webben

Föräldrar har ju däremot alltid tagit sig rätten att visa upp bilder av sina barn. Och berätta historier.

Man visar och berättar för släktingarna, vännerna och arbetskamraterna vid lunchbordet. Inte nog med det förresten, de där gulliga barndomshistorierna vill gärna ploppa upp när man träffar tonårsbarnens pojk- och flickvänner första gången också.

Lite pinsamt, men ganska oskyldigt – och vanligtvis ursäktat eftersom alltihop bottnar i den där stora föräldrakärleken.

Är det skillnad idag? Jo, kanske. Idag nöjer sig inte föräldrar med att visa fotona i plånboken. I stället bloggar vi om alla detaljer i barnens uppväxt, eller lägger ut de privata bilderna på facebook eller fotosajter.

Barnen beklagar sig oftast inte. Och hur det känns på längre sikt är det ingen som vet. Än har inga barn hunnit växa upp med hela sin barndom till allmänt beskådande på internet.

Men kanske är det inte vara så märkvärdigt. Kanske är det något man bara får vänja sig vid, i den nya öppna världen där vi inte längre har några hemligheter.

Det kan till och med bli tvärtom – att det barn som inte finns på nätet blir betraktad som annorlunda. Syns du inte, finns du inte.

Hur skulle du som är vuxen känna inför att få ditt liv presenterat på nätet av någon annan? För det är ju inte bara småbarnsföräldrar som bloggar, utan tonåringar också.

Men som tur är – för de vuxna – har nästan alla tonåringar världens mest pinsamma föräldrar. Tur, eftersom det gör att tonåringarna inte bloggar så mycket om sina föräldrar.

Då skulle de ju skämmas ihjäl. Tonåringarna alltså.