Artikeln från 1946: Ettöringen har anhängare och motståndare i Borås

Är ettöringen bara tyngande gods? Har den spelat ut sin roll och kunde lika gärna slopas? För att utröna detta har BT:s medarbetare företagit en liten gallupundersökning i stadens affärer. Bara på några få håll ville man helt kassera den. De flesta hade inte närmare funderat över saken, men man tyckte i allmänhet att den ”liksom hör till”.

Skarpast bröt sig meningarna i speceribranschen, där en handlande gärna ville slopa tvåöringen också. Fem öre som lägsta skiljemynt! Varför inte gärna ta 85 öre för alla konserver, som nu kostar 86, ansåg han. Kunden tycker bara det verkar småsnålt med den där förhöjningen. Och det som kostar 84 öre, varför inte ta 85 öre för det med, så jämnar det ut sig. Ja, ettöringen, och gärna tvåöringen med, skulle absolut bort, talade denne specerihandlare.

Men annorlunda lät det i nästa affär. Om ettöringen togs bort, hur skulle jag då ge tillbaka på tre pilsner? Pilsnern kostar ju 33 öre styck, och jag skulle just vilja veta, vad allmänheten tyckte, om vi jämnade det till 35. Förresten skall väl ettöreskolorna komma tillbaka med tiden.

Båda hade beaktningsvärda synpunkter. Särskilt det där att sänka sardinerna med ett öre. Tänk vad det skulle betyda i längden. På 10 år och med ränta på ränta. Ettöreskolorna är, förstås också något att ta med i beräkningen.

Finns det förresten något att köpa som kostar ett öre? Jo, i frukt- och konfektyraffären har man både geléråttor och så kallade bananer och snäckor för just det priset. Och i leksaksaffären kan man få en stenkula. I bokhandeln utlovar man först ett affärskuvert för ett öre, men man ändrar sig. Styckvis måste man nog ta två öre för dem. Ungefär på samma sätt är det i manufakturaffären, där man gärna sålt en synål för ett öre, om man överhuvudtaget hade sålt synålar styckvis. Frikostigast är i alla fall järnaffären, där man får minst 10 nubb för en enda ettöring. Bara det borde ju ge den dess existensberättigande, men tyvärr händer det visst mycket sällan att folk köper så litet nubb.

Järnhandlaren är förresten en mycket radikal herre, som säkert tror, och kanske hoppas, att det så småningom bara skall bli sedlar kvar. Besväret med skiljemynt känner man nämligen till i hans bransch, där priskontrollnämnden gjort sitt bästa för att sätta alla priser så ojämnt som möjligt.

Priskontrollnämnden, ja. Den talar man på många håll om med förfäran i rösten. Priskontrollnämnden och omsättningsskatten älskar man lika litet. Bara de försvinner blir det nog inget besvär med ettöringarna. Men att slopa ettöringarna för att få jämnare summor, är inte det att skjuta mygg med kanon? säger man på många håll, där man är utrustad med tålamod och litar på uppgiften om omsättningsskattens hädanfärd nästa år.

Man har förresten fler synpunkter att komma med. I charkuteriaffären framhåller man, att där måste det bli ojämna priser, så ofta som det inte blir jämna hekton eller kilon. Men det gör inte så mycket för oftast jämnar det ut sig, när man köper fler saker på en gång, Kunde man ta bort ettöringen vore det förstås bra, men i charkuteriaffären tror man inte det är möjligt.

Samma uppfattning har man i konfektionsbranschen, där man också laborerar med mycket ojämna priser. Då det är frågan om metervaror måste det ju bli så. Men för den skull visar man ingen antipati mot ettöringen, utan ser på den med jämnmod och överseende.

Men vilken uppfattning har man i konditori- och restaurangkretsar? Jo, också där är man mycket milt stämd mot ettöringen. Visserligen anser man att den inte har någon större betydelse annat än vid nuvarande prissättning. Jo, kanske den behövs i längden, annars får nog myntverket lov att skaffa fram en oändlig mängd tvåöringar i stället. För ettöringen behövs ofta som växelmynt. Kostar en sak tre öre, kan man visserligen lämna tillbaka två öre på fem, men det är nästan enklare att betala med en tvåöring och en ettöring.

Då det gäller dricksen fäster sig varken kunder eller den serverande vid en ettöring hit eller dit. Ofta händer det också, att folk lämnar tillbaka ettöringarna för att slippa ha dem att skramla med.

Och vad tänker man i musikaffären? Har man någon användning för ettöringen där? Eller rör man sig bara med stora och väl avrundade summor? Ånej, säger fröken i musikaffären, vi säljer inte bara pianon här. Ojämna summor känner vi också till, eftersom det är omsättningsskatt på alla noter. Men inte är det så mycket besvär med ettöringarna att man måste slopa dem för den skull. Fröken i musikaffären medger också , vad inte många vetat tillstå, nämligen att det kan finnas ögonblick i ens liv, då man är ganska glad över också denna, den minsta av slantar.

Till sist finns det också ett område, där varje ettöring betyder en väsentlig ökning. Det är på annonskontoret, där man absolut inte vill mista den, eftersom ju annonspriserna beräknas efter millimeterna. Och då får den naturligtvis en ofantlig betydelse i det långa loppet.

Äntligen ett absolut vägande skäl att behålla ettöringen!

Margareta Stenström

Publicerad i Borås Tidning 15 juni 1946.