Anna Wennerholm: "Vi kilar ut på altanen för att beskåda åskvädret"

I barnens munnar blandas söta chokladkex med syrlig rödvinbärsaft druckna ur plastglas. Badviken är fylld av grannar med barn som simmar, hoppar från bryggan och samlar musslor. Ute på sjön kör båtar kors och tvärs i solglittret.

Förmiddagens klarblå himmel har nu fått höga vita moln som skiftar i mörkt grå. På vikens tidigare stilla blå vatten driver nu vindbyar fram och utanför udden går det snart gäss på vågorna.

De faller några regndroppar. Vi får bråttom. Täcke och badsaker rafsas ihop samtidigt som sandaler och t-shirt kläs på motsträviga små kroppar. Någon hittar inte sina saker och förblir naken i sandalerna.

Nu friskar vinden i och tunga droppar faller med allt högre intensitet samtidigt som vi hör åskan mullra i bakgrunden.

Vi bestämmer oss för att springa upp till huset. Sex små brunbrända ben löper iväg före mig, gör ett snabbt stopp vid järnvägsövergången och ökar sedan takten över ängen, trots kraftigt uppförslut. Den minste håller farten med hjälp av min hand mot hans rygg. Regnet ökar och letar sig ner för våra nackar, blöter ner t-shirtar och får sandalerna att kippa.

Uppe på altanen dånar regnet på de utfällda grå markiserna. Barnen frustar av glädje över att vi är i säkerhet. Jag gör ett misslyckat försök att få av dem de våta kläderna utomhus men de är för många och för snabba och hinner springa in och lämna blöta fotspår med gräsklipp på parketten.

Då bränner åskan av sin första riktigt högljudda knall. Vi får snabbt på oss torra kläder och kilar ut på altanen för att beskåda åskvädret från första parkett. Under luddiga filtar i soffan, som står väl skyddad under tak och markis, njuter jag när tolv små knubbiga armar och ben letar sig nära mig för att få värme och skydd.

De ljusgula blixtarna klyver den blygrå himlen och lyser för en kort stund upp allt framför oss, ända ner till den svarta sjön som nu är helt tömd på både båtar och badande. Knallarna som följer är så höga att vi ibland får hålla för öronen. Regnet tar i ytterligare och strax är nästa och nästa blixt och knall över oss. Det är vackert, spännande och lite farligt.

När åskan drar bort andas vi ut. I ett virrvarr av kuddar och små mjuka kroppar lägger vi oss ner, lyssnar på regnets entoniga smattrande på markisen och somnar. När vi vaknar är solen tillbaka och ett barn frågar Kan vi gå och bada?