Ambulanspersonalen är först på plats under pandemin
Här saknas innehåll
När vi möts utanför ambulanshallen vid Regementet har Victoria Narevik varit tillbaka på jobbet i några veckor. Hon har själv varit hemma sjuk i covid-19.
– Jag var ganska dålig. Hög feber och andfåddhet. Att stå upp var som att kämpa sig igenom ett maraton. Men hela tiden ville jag bara tillbaka hit, för att hjälpa till i den här krisen, säger hon.
Totalt arbetar cirka 160 medarbetare inom Säs ambulanssjukvård. Av dessa har 54 personer provtagits för covid-19. Endast sex anställda har bekräftats smittade.
Sjukfrånvaron bland de anställda har som högst legat på 17 procent. Sista veckan i maj låg den på åtta procent.
– Vi arbetar under helt andra omständigheter just nu. Det är mycket funderingar och tankar om att bli smittad, och om att smitta andra. Vardagen på jobbet är väldigt förändrad, det är långa dagar med skyddsutrustning, säger Victoria.
När BT träffar henne ska hon snart kliva av sitt pass. Det är en varm torsdagseftermiddag.
– Ni skulle sett mig innan, när jag tog av mig skyddsutrustningen, jag var blöt som efter en dusch, säger hon.
”Man måste bära med sig att även ett larm om hjärtstopp kan kräva skyddsutrustning”
Det har varit flera turer kring vilken skyddsutrustning som ska användas och när den ska användas inom ambulanssjukvården, berättar Victoria. För några veckor sedan kom nya direktiv om att visir ska användas vid kontakt med alla patienter, oavsett misstanke om corona.
Den svarta gasmasken, som används inom försvaret, tar ambulanssjuksköterskorna på sig när de träffar patienter som har symtom på covid-19.
– Nästan varje patient bedöms numera som misstänkt coronapatient. Så var det inte i början, men nu är rutinerna tydligare, och kunskapen om viruset större, säger Victoria.
Patrik Carlenberg kommer ut på asfaltsplanen utanför körportarna, han ska precis kliva på sitt pass och jobba natt.
– I grund och botten är vårt arbete detsamma nu som alltid. Vi är först på plats och vår specialitet är att göra bedömningar. Men nu i coronatider så finns det en ständig osäkerhet. Man måste bära med sig att även ett larm om hjärtstopp kan kräva skyddsutrustning, säger han.
En konsekvens av pandemin, som ambulanssjuksköterskorna upplever, är att människor är mer förstående för det ökade vårdtrycket och inte kräver att få transport till sjukhuset på samma sätt längre.
– Om vi kommer till en person som ringt ambulans och vi bedömer att det finns ett behov av vård, men inte ett behov av transport till sjukhus. Då är fler benägna att ta sig till sjukhuset själva och låta oss åka vidare. Det märks skillnad. Och det är tacksamt – vi har ett hårt tryck och många larm, säger Patrik.
Victoria instämmer, men ser också att många är rädda för att åka med till sjukhuset.
– Man är orolig för att man ska bli smittad i sjukhusmiljön. I början av pandemin märkte vi dessutom att många drog sig för att ringa efter hjälp, men det har ökat nu igen. Man ska inte tveka att söka vård vid behov, säger hon.
De vanligaste utryckningarna de åker på är personer som larmar om andningssvårigheter och bröstsmärtor, berättar Victoria.
– Vår vardag är att vi inte har någon vardag. Coronapandemin är en väldigt konstig tid för alla, säger hon.
– Vi är först framme hos personer som inte har någon diagnos och nu behöver vi tänka på skyddsutrustning. Men det blir vardag av det med till slut. Till och med att jobba med liv och död blir någon form av vardag, säger Patrik.