”Biggie” har gått de 50 meterna från huvudbyggnaden och står nu vid fängelsegrindarna. Den kraftiga rakbladstråden som omgärdar anstalten står i kontrast mot vinterlandskapet på grönytorna utanför. Ett lätt snötäcke håller sakta på att töa bort i det milda vädret. Om åtta dagar är det julafton.

”Biggie”, som fått sitt smeknamn i Hässlenätverket, har fyllt 20 år några månader tidigare. Men födelsedagsfesten har fått vänta. Liksom året dessförinnan. Det här är andra gången han släpps från fängelset, trots sin ringa ålder.

Hemma på Hässleholmen väntar kompisarna i gänget, däribland ”Irish” som frigivits från sin anstalt kort tidigare.

Centralvakten på Skänninge trycker på knappen och porten låses upp. ”Biggie” kliver ut. Han är åter en fri man.

Det varken han eller någon annan vet är att han väldigt snart kommer att återvända igen efter ett blodigt dåd.

De två nätverken i Borås – varav det ena har sin bas på Hässleholmen/Hulta och det andra på Norrby/Kristineberg – började tydligt ta sin form under hösten 2013. En ledargestalt på Hässleholmen hittades då död i en utbränd lägenhet, och polisen misstänkte att han kunde ha blivit mördad. Mannen och hans bror hade haft stark ställning i båda gängen.

Året efter greps brodern för ett grovt narkotikabrott, och ungefär vid samma tid var två gängledare från Hässlenätverket och Norrby-gänget på plats när det skedde en skjutning i Knalleland.

Flera källor vittnar om att dessa händelser ledde till att nätverken hamnade i en djup konflikt och fick en tydlig struktur.

– Splittringen blev total, säger en uppgiftslämnare.

Många som nu är drivande i Boråsgängen var då bara tonåringar.

Redan 2015 kunde BT knyta 49 personer till de kriminella nätverken. Av dessa är nu endast fyra personer inte längre aktiva – och istället har många fler tillkommit.

I en underrättelserapport från Boråspolisen framgår att det i fjol bedömdes finnas cirka 100 personer som på ett eller annat sätt var en del av den organiserade brottsligheten på Hässleholmen/Hulta. Enligt dokumentet har nätverket vuxit ”lavinartat”. På Norrby/Kristineberg finns ingen motsvarande rapport men de bedöms inte vara över 100 personer.

Av de nätverkskriminella har, enligt BT:s uppgifter, 90 män på olika sätt betydande roller i hur gängmiljön vuxit fram i Borås och hur den ser ut i dag.

Merparten av dessa har varit föremål för insatser från Kriminalvården.

”Vårt viktigaste mål är att minska återfall i brott – att bryta den onda cirkeln.” Så lyder det slagkraftiga mottot som Kriminalvården använder för att beskriva sin verksamhet, och kärnan i arbetet.

Men när det gäller männen som vi kartlagt är det få onda cirklar som bryts. Nio av tio har fortsatt begå brott trots avtjänade fängelsestraff eller andra kriminalvårdande insatser, exempelvis skyddstillsyn.

Av de 90 män BT granskat har samtliga dömts för brott och merparten återfallit i ny brottslighet. En del av personerna är i 18–20-årsåldern, och har när de dömts främst fått påföljder som ungdomsvård eller ungdomstjänst. 70 personer har dömts till kriminalvårdande insatser, alltså fängelsestraff, skyddstillsyn eller samhällstjänst, och av dem har 93 procent återfallit i brott. Merparten efter ett eller två år, varav många under prövotid efter ett tidigare avtjänat straff.

En före detta kriminalvårdare, som arbetat på anstalt och häkte i Sverige, menar att vården på fängelserna är tandlös.

– I teorin såg det bra ut, att man ska få in individen på rätt bana. Men i praktiken är det en ren industri. Det är klient in, klient ut. De kan snickra pallar och sortera skruv, och under en tid skyddas allmänheten, men de preventiva insatserna fungerar inte. Jag tror inte att det främjar eller gynnar någon människa att sitta inlåst.

– Det jag såg var människor som vuxit upp i gränslösa förhållanden. De behöver oerhört mycket stöd. De behöver förebilder. Men istället för hjälp in på rätt väg bryts de ner i häkte och på anstalter. Det var ett ständigt lidande och förtvivlan som var svår att bevittna. Det hemskaste att se var hur måendet försämrades bland unga. De hade lockats av glamour och pengar – men istället hamnade de i en liten cell.

Vad är alternativet?

– Det finns inget enkelt svar. Familjehem och frivårdade insatser, möjligtvis. Jag hade en person som jag släppt ut från anstalten, och en månad senare kom han in på häktet, misstänkt för nya brott. Kan man då säga att vi lyckats? Att det förebyggande arbetet fungerar?

En annan kriminalvårdare som fortfarande arbetar på myndigheten är inne på samma spår.

– Vi pratar om att bryta klienternas brottsbanor, men så ser man när de kommer in igen och tänker: ”Men gud, vad gör vi för fel?”

Männen BT kartlagt har tillsammans dömts till 325 års fängelse. Bara under de senaste tio åren har de dömts för över 1 500 brott. Och det är enbart fall som gått till domstol. Därutöver tillkommer ytterligare mängder av brott i strafförelägganden och åtalsunderlåtelser.

De flera hundra fängelseåren kostar Kriminalvården över 261 miljoner kronor, beräknat på snittbeloppet per intagen.

I vår granskning, där vi följt individernas begångna brott och avtjänade straff, har BT kunnat belägga att 38 av de 90 gängkriminella dömts till ungdomsrelaterad vård eller ungdomstjänst. Av dessa har samtliga 38 återfallit i brott.

Det är kommunerna som har ansvar för ungdomstjänst och ungdomsvård. ”En god erfarenhet minskar återfall i brott", skriver Borås stad i sin information om ungdomstjänst.

Emma Ragnarsson är enhetschef på individ- och familjeomsorgsförvaltningen i Borås, som har hand om ungdomsvård och ungdomstjänst.

Kommunen har inte uppmärksammat problemet med den höga återfallsprocenten. Emma Ragnarsson menar att den hundraprocentiga återfallssiffran är beklaglig.

– Det är ju beklämmande, givetvis. Jag tänker att de kanske har blivit ganska etablerade i någon form av initial yrkeskriminalitet, och att den kan vara svår att ta sig ur.

Är era insatser mot just nätverkskriminella tillräckliga?

– Vi har inte reflekterat över det så mycket, så det är svårt att säga på rak arm. Vi har inte direkt gjort någon analys.

Enligt Emma Ragnarsson arbetas det med ett ungdomscentrum som ska ge kommunen en bättre helhetsbild av ungdomarna.

Det brukar vara myndigheter, poliser och experter som beskriver de gängkriminellas liv. Men i den här granskningen vill BT komma närmare de personer frågan egentligen handlar om. Vi skickade brev till flera gängkriminella. En dag låg det första svaret i brevfacket – och sedan kom fler.

Vi parkerar utanför en anstalt i Sverige, en eftermiddag i oktober. Säkerhetsstängslet sträcker sig högt över marken med böjda bågar på toppen. Vi legitimerar oss i en kamera för centralvakten och blir sedan insläppta.

Framför oss går en kvinna med två barn mot entrén.

Efter en säkerhetsprocess slår vi oss ner i besöksrummet, där väggarna är kala och gråa. Det enda som bryter av är svarta skrapmärken. På ena sidan står en säng som fästs i väggen. Skummadrassen i den är alldeles för stor, en decimeter ligger ut över kanten.

Dörren öppnas.

– Hej, vad har ni för er då?

Yousef, som egentligen heter något annat, kliver in i rummet och sträcker fram handen.

Han har suttit i fängelse flera gånger, och vill berätta om sin upplevelse av Kriminalvården.

Yousef säger att bristen på personal som kan hålla i olika behandlingar märks av, och att överbeläggningen påverkar vardagen.

Att flera av anstalterna runt om i landet är överfulla är välkänt. Preliminära siffror från Kriminalvården visar att det var en beläggningsgrad på 113 procent i september och oktober.

– Det här är bara förvar. Jag ville få något gjort den här gången, när jag satt inne. Jag ansökte om att få komma till ett behandlingshem under utsluss och gå KBT-behandling, men fick avslag. När jag skulle få permission, som jag fått ja på, sa anstaltschefen nej på grund av att det var en säkerhetsrisk, säger Yousef.

– Jag är inte ute efter att svartmåla, men under mina fängelsestraff har jag endast fått gå ett program. Det handlade om beslutsfattande. Man skrapar bara litegrann på ytan. Att man inte ska begå brott vet jag ju såklart. Men det jag hade velat förstå och få hjälp med är varför jag gör det. Det här med att de bryter onda cirklar... det är rent skitsnack.

Varför har du fortsatt begå brott, trots flera fängelsestraff?

– Man släpps hem utan förutsättningar, utslängd utanför grindarna. Det blir att man tappar kontrollen. Nu kommer det bli nytt för mig, nu kommer jag att släppas med villkor om samtal med frivården flera gånger i veckan, säger Yousef som menar att han inte tillhör något gäng.

En annan gängkriminell boråsare som vi kallar för Nasir, och kommer att berätta mer om i en senare del, säger följande:

– Kriminalvården borde byta namn till Straffverket, som något parti sa, för här finns ingen vård. Jag är också så djupt inne i brottsligheten att det är svårt att hitta ut. Det finns gamla konflikter och gamla skulder. Kriminaliteten söker en, även om man själv vill kliva av.

Nätverkskriminella Alex – som egentligen heter något annat – säger att han hamnat i en omöjlig situation:

– Jag ansökte om att få komma till behandlingshem när jag skulle slussas ut, för jag kände själv att det fanns ett vårdbehov. Men i och med den här nätverksstämpeln har jag inga sådana förmåner. Så är det för alla oss som sitter, det är förvaring. Det känns som att de sparkar undan fötterna för mig.

Både Yousef och Alex menar att de inte får samma möjligheter för att de behandlas som nätverkskriminella.

Deras berättelser får stöd av professorn Torbjörn Forkby, som forskar om socialtjänst och avhoppare. Han beskriver att det finns ett problem för gängmedlemmar på anstalter, när säkerhetstänkandet går först. Det kan då innebära att de får mindre möjligheter till lufthålspermissioner, stödprogram och tidigt strukturerade utsläpp.

– Vilket blir paradoxalt eftersom gängkriminella tillhör en av grupperna som behöver allra mest stöd. Men eftersom de kan utgöra ett säkerhetshot, riskerar de att få mindre insatser än vad de annars skulle ha fått.

Forkby säger att det måste finnas sätt för dem som vill lämna det kriminella livet att kunna prata med personal utan att uppfattas som ”tjallare”.

– Vi har tittat på hur man skulle kunna stärka kontaktpersonens roll med obligatoriska samtal, så att det finns något att ”skylla på” om man vill öppna upp sig. Många som tvivlar vet inte hur de ska göra. När man sitter i häkte eller fängelse, då är det avgörande. Då måste samhället finnas där.

En mamma, vars son är en av dem BT kartlagt, säger att hon tycker att samhället måste vara mer inbjudande för dem som avtjänat sitt straff.

– Jag tycker att arbetsmarknaden borde bli mer öppen för kriminella som vill starta ett nytt liv när de kommer ut från fängelse. Det är viktigt att de känner att det alltid finns en chans för bättre liv för dem. Och att man alltid kan starta om på nytt, om man vill.

En hel del av männen i kartläggningen ger också uttryck för att vilja leva laglydigt när de kommer ut. De vill utbilda sig på anstalterna, skaffa truckkort, eller bli hantverkare. Det finns också uppgifter som tyder på att vissa är på rätt väg, och har skaffat sig jobb. Men det är liten siffra i sammanhanget.

När BT läser förundersökningsprotokoll och förhör med nätverkskriminella beskriver flera att kontaktnätet växer under anstaltsvistelserna. Det finns också tydliga exempel på det – hur deras nya bekantskaper används vid brott efter frigivningen.

För några år sedan avslöjades en stor narkotikaaffär mellan Norrby/Kristineberg-nätverket och en Stockholmsgruppering. De som styrde kontakten var en 29-årig gängtopp från Borås och en ung stockholmare.

– Vi har suttit tillsammans på Hällby-anstalten i Eskilstuna. Jag har inte känt honom innan jag satt där, sa gängtoppen om stockholmaren i polisförhör.

I ett annat fall framgick hur en 31-årig gängman fått kontakt med en grovt kriminell person på en anstalt. Efter frigivning samarbetade de och åkte tillsammans till en gömma där det förvarats närmare tolv kilo amfetamin.

Nasir, som BT intervjuat, tar även upp det faktum att de kriminella lär sig av varandra i fängelset, om strategier och upplägg kring exempelvis narkotikahantering.

– Det man inte vet om brott lär man sig där inne. Jag fick mycket kunskap om droger. Hur man bankar (blandar ut) kokainpartier på ett bra sätt, inte bara genom att tillsätta kreatin eller bakpulver, säger han.

Johan Jinnedal arbetar som områdespolis i Borås och har under många år arbetat mot de nätverkskriminella, inte sällan unga som är på väg in i gänglivet.

– Som de själva ser det så har samhället inte något vettigt att erbjuda. Det är den enkla förklaringen. Samtidigt står nätverken med incitament som pengar, märkeskläder och status på gatan. Det är den stora drivkraften.

Jinnedal menar att det är svårt att få ungdomarna att tänka om när de väl kommit in i nätverksmiljön.

– Det kan vara killar som har 12 000 cash på fickan och en vinterjacka för 10 000. Deras kriminalitet kan försörja familjen så att de har pengar till hyran och mat på bordet. Föräldrarna kanske är arbetslösa och utan sonens ”inkomst” har de i princip ingenting, så de går inte heller att påverka.

Hur ska man bryta det?

– Vi har försökt, och försöker, prata med många av dem. Men det är svårt, för vad ska vi locka med? Det behövs en morot. Kanske att familjen kan få hjälp med en bättre lägenhet om killen inte begått brott eller använt narkotika på något år. Eller att man ställer frågan till honom själv. Vad behöver du för att sluta begå brott? Inom rimlighetens gränser, givetvis.

När det kommer till gängkriminella som varit verksamma i ett antal år menar Jinnedal att ett eventuellt avhopp måste komma från dem själva.

– Men jag tror att en del av dem är påverkningsbara när de sitter på häktet eller i fängelset. Man ska visa där att det finns ett alternativ. Ge en lapp med ett nummer som de kan ringa om de överväger att lämna. Jag tror inte att det kanske behövs mer än så i det initiala skedet.

BT har vid ett antal tillfällen, via Kriminalvårdens pressekreterare, försökt få en intervju med generaldirektören Martin Holmgren för att fråga om bland annat hur han ser på de höga återfallssiffrorna, och om Kriminalvården har rätt verktyg för att förebygga återfall i brott för gängkriminella.

Men pressekreterarna har nekat och uppgett att Martin Holmgren ”absolut inte har koll” på den typen av frågor.

Istället har de hänvisat till experter inom myndigheten.

Kriminalvården har tagit fram en ny strategi för hur de ska lägga särskilt fokus på intagna som till exempel bedöms ha en relation till organiserad brottslighet.

Anders Forsgren är expert på Kriminalvårdens säkerhetsavdelning, med fokus på organiserad brottslighet.

– De här personerna styr inte helt sitt eget liv, det finns faktorer runt omkring som måste vägas in. Vi vill ju helst att de som lämnar Kriminalvården aldrig återfaller i brott. Men det finns många sätt att mäta återfall, om man ser att personen döms för ett brott av mindre allvarlig karaktär kanske det finns en positiv utveckling i sig.

Har Kriminalvården tillräckliga verktyg för att vårda eller rehabilitera gängkriminella?

– Vi har en bra grund. Svårigheten med alla personer som har en stor problematik är att det finns ett liv utanför också, utmaningen ligger i att sy ihop fängelsestraffet med tiden efteråt. Det kan vara väldigt svårt att samarbeta med olika kommuner. Avhopparverksamhet är väldigt aktuellt just nu, där har till exempel Borås agerat och valt att satsa.

Flera vi pratat med, som suttit i fängelse, säger att de får mindre möjligheter till behandling för att de har en nätverksstämpel. Hur ser du på det?

– Själva grunden är att de är en del av organiserad brottslighet som innebär ökade risker. Det kan innebära att man av säkerhetsskäl inte får samma möjlighet till utslussningsåtgärder eller att man sitter på en mer sluten placering. Men vill man förändra sitt liv så finns det möjlighet att starta upp det innanför murarna. Riskbedömningar är en färskvara, om en person bedöms vara genuint motiverad att förändra sitt liv öppnar det möjligheter att till exempel delta i behandlingsprogram och att göra en bra gemensam planering inför frigivningen, säger Anders Forsgren.

Hur ser du på Kriminalvårdens roll i att förhindra återfall i brott bland gängkriminella?

– Vi kan jobba med dem när de finns i vår vård, men individen måste också aktivt delta i de program som erbjuds. Sedan måste det finnas någonting att landa i när man väl är ute från Kriminalvården. Det kommer att ta ungefär lika lång tid att sluta vara kriminell som det gjorde att börja. Där är det lite för lite fokus i debatten nu kan jag tycka. Jag tror inte på enbart hårdare straff, det måste fungera när personen kommer ut från fängelset, och det måste få ta tid, säger Anders Forsgren.

Det är sommarkväll. ”Biggies” villkorliga frigivning ska snart få ett abrupt slut.

En ung man sitter lugnt och stilla i sin bil på Hässle torg. Han väntar på sin mamma som är inne i matbutiken och handlar. Solen lyser in genom fordonets rutor, och temperaturen har sjunkit något från dagens 21 grader. Snart är det midsommar.

Några meter bort kommer ”Biggie” gående. Han har en öppen pizzakartong i vänster hand, och en strutglass i den andra.

Även hans kompis, den 21-årige gängmannen, ”Irish” är här. ”Irish” rör sig mot bilen, pekar och öppnar dörren på passagerarsidan.

“Skjutsa mig till ett ställe” befaller han.

Bilföraren, som inte känner 21-åringen, nekar. ”Irish” reaktion är direkt och våldsam.

Han matar slag och sparkar. ”Biggie” – som ställt pizzakartongen på en annan bil – ansluter snabbt.

Bilföraren är chanslös men lyckas till slut ta sig ur fordonet. Angreppet fortsätter ändå och offret får ta emot fler mycket kraftiga slag.

Händelsen fångas av polisens övervakningskameror och patruller är på plats efter bara några minuter, och griper de unga männen.

Rättsprocessen mot ”Irish” och ”Biggie” går snabbt. De häktas och får redan i juli sina nya domar, som resulterar i kännbara fängelsestraff.

Om ”Biggie” skriver tingsrätten att han misskött sin övervakning och dessutom dömts för innehav av ett 100-tal tramadoltabletter kort efter att han släpptes från Skänninge. Om ”Irish” står det att han återfallit tätt i kriminalitet.

För båda kommer jul och nyår tillbringas innanför de höga murarna.

Fängelseportarna kommer senare att öppnas ännu en gång. För ”Biggie” sker det strax innan hans födelsedag.

Han fyller då 22 år.