Välskriven högtravande släktkrönika

Nu tar han så steget till att själv bli skönlitterär författare. Och det med Odödlighetens elixir, en mycket omfattande krönika om den judiska släkten Spinoza, som utspelar sig i över tusen år och drygt hälften så många sidor (573).

Odödlighetens elixir är en mycket välskriven roman.

Allt gott så långt. Men det är något i berättelsens anslag som bekymrar mig redan från första början.

Berättaren, Ari Spinoza, ligger på sin dödsbädd. Han är den sista i sin släkt och vill därför berätta släktens historia, så att den inte ska glömmas bort. Berättelserna han skriver ner, har han i sin tur fått berättat för sig av en onkel.

Och Odödlighetens elixir är berättad på så sätt – som muntliga skrönor och lösryckta Forrest Gump-anekdoter och vem som gifte sig med vem och fick barn med vem och vad alla hette. Men dessvärre inte i någon som helst kronologisk ordning, utan som de dyker upp i huvudet på bokens berättare.

Läsaren kastas mellan 1100-tal, Andra världskriget och Franska revolutionen, lite hur som helst. Den muntliga berättartradition boken skrivits i, gör också att det helt saknas gestaltning. Allt detta – tillsammans med det välskrivna, men högtravande, språket – gör att jag får en gammaltestamentlig läsupplevelse.

Odödlighetens elixir har enligt det svenska förlaget blivit en mycket uppmärksammad bok i Europa.

Och kanske passar det högtravande och anekdotiska berättandet bättre nere på kontinenten. Jag har dock svårt att hålla intresset vid liv när än den ena, än den andra personen dyker upp och råkar delta i Europas politiska utveckling och därefter gifter sig med någon och får några barn.

Visst finns det små roliga anekdoter, som den om Hitlers kock. Men den, och de andra, göms tyvärr i den ordrika släktkrönikan om vem som gifte sig med vem.

Annika Koldenius