Väjer inte för smärtan

Döden kommer sällan som en vän. Den rör sig i skuggorna, alltid tätt intill oss alla. Den framstår ?genom sin girighet som illvillig och hänsynslös. När den skördar ett barn, en ?människa som inte hunnit nå fram till sin bestämmelse, återstår enbart vanmakten och vreden, sorgen och förlustens ilande och skärande smärta för dem som måste leva vidare, en förlamande känsla av tröstlöshet och – nog så ofta – ett brinnande hat mot ?dödens orättvisa.

Den 12 maj 2011, kvart över tolv på natten, slutar Sams hjärta att pumpa runt blodet i kroppen. Han har inte ens hunnit fylla elva år. Orsaken till hans död förblir oklar. Läkarna har dock kunnat konstatera att hans ryggmärgsvätska har upphört att producera nytt blod – värdena har under en period visat att där saknas trombocyter och såväl röda som vita blodkroppar.

Vid hans sida sitter föräldrarna, Jon och Annika. När livet lämnat den sargade och utmärglade kroppen tvättar de ömsint sin son ren från sjukdomens och smärtornas svett och de mest synliga spåren av lidande. Scenen är, på ett paradoxalt hoppingivande sätt, med all sin smärta och sorg storslagen. I de små handlingarna framträder människans storhet. Annika Koldenius beskriver timmarna efter sonens död i sin bok Vi var alltid beredda på ett sätt som får tårarna att värka bakom ögonen.

Smärta och sorg, förlust och saknad går aldrig att jämföra; en nästan ogenomtränglig kokong av svärta och marterande plågor vävs kring den lidande och gör henne oåtkomlig. Att förlora ett barn är ingenting mindre än en hemsökelse, något av det värsta som kan ske. I plågan efter denna förlust, denna känslomässiga och nästan rent fysiska amputering, är varje förälder ensam. Ingen utanför kan förstå eller dela känslorna som river och sliter i nerverna, som aggressivt tuggar sönder de sköra trådarna, som förvrider verklighetsuppfattning och ställer alla värden och vardagens rutiner på ända. Den enda som kan vara delaktig är den andra föräldern, men alla hanterar sin sorg på sitt eget sätt.

Egentligen var Sam aldrig frisk. Under sitt korta liv opererades han om och om igen. Långa tider levde han – och föräldrarna – på sjukhuset. Det var ofta hans hela värld. När Sam blev bättre gjorde föräldrarna idoga försök att ge honom ett så vanligt liv det bara gick med förskola och vänner. Men Sam förmådde aldrig att nå fram till sina jämnåriga. Han förstod sig inte på dem, utan han tydde sig i stället till de vuxna. Hans värld var begränsad av all tid på sjukhuset.

Annika Koldenius skildring i ?Vi var alltid beredda är ingen självhjälpsbok. Att den för henne kan ha skänkt tröst och hjälpt henne ur dödens och sorgens grepp är en sak. Men den är skriven på ett sätt som ger den ett drabbande drag av allmängiltighet. Döden är alltid nära. Dessutom skriver Koldenius med ett glasklart språk – som en frisk vårflod i all denna svärta – och med en närhet och närvaro och konkretion som höjer den över det mesta i genren.

Redan en klinisk beskrivning av Sams sjukdomförlopp kastar tunga skuggor och skapar utrymme för att lidandet – såväl hans eget som familjens – ska bli synligt i den nakna faktumens kalla mörker. Sam föddes med gallvägsatresi – vilket förhindrar att gallan når levern och tolvfingertarmen. När de opererade honom upptäckte läkarna att han saknade gallblåsa. Levern tog skada. En transplantation blev snart nödvändig. Jon, pappan, ställde upp och en liten bit av hans lever transplanterades in i Sam. Därefter försämrades tarmarna. Fler operationer var nödvändiga. Han fick stomipåse. Och Sam tvingades utsättas för ytterligare två levertransplantationer. Sedan drabbades han av en hjärnblödning som förlamade vänster arm och ben. Han tränade upp sin förmåga, men gick haltande och fick vissa inlärningsvårigheter. I slutet av januari år 2011 hittade Annika en massa små blåmärken på Sams ben – fullkomligt obegripliga med tanke på det liv som sonen levde. Diagnosen var ITP, Ideopatisk Trombocytopen Purpura. Benmärgen slutade producera blodplättar. Där upphör den kliniska beskrivningen av Sams liv. Och snart somnade han in. Han var död. Det var nästan exakt en månad innan hans elvaårsdag.

Efter sonens död försöker ?Annika Koldenius krampaktigt att återupprätta den vardag som inte har varit hennes sedan många, långa år. Hon viskar sitt mantra, hon upprepar dessa ord till alla som frågar hur det står till. ”Jag är glad över alla de dagar vi fick.” Men vad hon egentligen gör att försöka fly – gömma sig, glömma, förneka. Hon vill inte gå till sonens grav. Hon stör sig på att Jon inte tar bort sitt lilla altare i köket där han har ett foto på Sam och varje dag tänder ett ljus. Jon vill leva med minnena, och på så sätt hålla sonen levande. Annika vet inte hur hon ska hantera sin sorg. Ilska, vanmakt, en stark vilja till att allt ska vara vanlig vardag – och inget annat.

”Jag vill känna tacksamhet och lycka för de dagar vi faktiskt fick. Jag vill inte känna sorgen”, ?skriver hon. ”Men det går inte att förbereda sig på hur det ska kännas i kroppen.” Och samtidigt finns Sams tre yngre syskon där, Svante och Ingrid och minstingen Sixten. De behöver henne. De kräver plats, omtanke och kärlek. Även de vill vardag, inte dödens minnen, de vill slippa att vara kvar i den tunga skuggan. Men Annikas trötthet blir bara större, alltmer övermäktig.

Hon måste ta steget in i sorgens mörka natt och där påbörja den mödosamma vandringen. ?Kroppens smärta, den amputerade delen där en gång Sam levde och var tätt sammanbunden med modern, kräver alltmer av henne. Hon måste låta känslorna av saknad, av sorg och av skuld – den förbannade skuld som alltid hånfullt och falskt viskar: ”Du kunde gjort mer ”Varför gjorde du inte mer? Det var ditt barn! Du svek!” Hon möter den på sitt sätt. Vandringen är inte på minsta sätt lätt. Den kräver nästan alla ?hennes krafter.

Vi var alltid beredda är inte bara djupt gripande. Det är även en modig bok. Annika Koldenius tvekar inte inför att berätta om det som gör verkligt ont, hon väjer inte inför det som kan framstå som genant eller rentav avskyvärt eller nästan förbjudet enligt gällande samhällsnormer och trångsynta värderingar. Den är stark och krävande, ärlig och full av hårt förvärvad livsdomar. Och, sanningen är enkel: Ingen – ?absolut ingen – är beredd när ?döden skördar nästa offer.

Christer Enander

Annika Koldenius är litteraturkritiker i Borås Tidning. Därför recenseras hennes bok av Crister Enander, litteraturkritiker i Helsingborgs Dagblad