Våghalsig djupdykning

Boken består av tre berättelser som löper parallellt.

I Berlin 1945 försöker författaren Hedwig hitta inspiration till sin nya roman. Runt henne ligger staden i spillror, det råder brist på förnödenheter och på gatorna härjar de allierades soldater fritt. Hon skriver ett brev till sin barndomsvän och ber att få besöka henne i klostret ute på landet.

I Uppsala 1983 går Isa i samtalsterapi, fastän det egentligen är världen som är galen. Hennes mamma och pappa är forskare, men själv ska hon bli världsberömd. Hon tillverkar ett spel, det Stora Terapispelet. Varje slag kostar pengar och har man otur hamnar man i Kaos.

På skärgårdsön Blidholmen 2004 börjar Karl Erik bete sig alltmer underligt. Sakta går det upp för hustrun Ingrid att hans långt framskridna sjukdom inte är hela förklaringen. Författaren Hanna spelar en avgörande roll i hans förändring. Ska hon känna sig sviken, eller befriad?

Jag måste erkänna att jag ännu halvvägs genom romanen tvekar: Kommer Lundberg att ro den här historien i land? Länge verkar kopplingarna mellan de tre berättelserna vara helt ytliga, återkommande ord och fraser som mest liknar irriterande tics eller övningar från en kurs i kreativt skrivande (”skriv en dialog som mynnar ut i meningen ’var sak har sin tid’”).

Allt eftersom romanen fortskrider retar jag mig också mer och mer på utläggningarna kring skrivande och litteratur.

Trots en satirisk potential ligger det alltför nära till hands att tolka dem som ett slags förtäckta läsanvisningar som författaren envist trycker upp i ansiktet på läsaren. Men dessa invändningar är bagateller. För i takt med att karaktärernas klanderfria yta krackelerar faller bitarna i Lundbergs pussel på plats.

Och inför den mörkt glittrande helhet där berättelserna till sist speglar sig i och bryts mot varandra är det bara att kapitulera. Villkorslöst.

För Timme noll visar sig vara en våghalsig djupdykning ner i det mänskliga psykets grumligaste vatten.

Gång på gång klär Lundberg av sina karaktärer, visar hur de drivs av avund, fåfänga och feghet. Lundberg tecknar ondskan, inte som en mystisk och frånstötande kraft som drabbar oskyldiga människor i nazistens eller psykopatens skepnad, utan så som den uppträder hos de flesta av oss, i form av lättja och egenintresse.

Bitvis gör det läsningen plågsam. Ingen tanke är för låg, inget utspel för patetiskt för att bli en påminnelse om mina egna mänskliga tillkortakommanden. Att läsa Timme noll är som att stirra in i den lilla tandläkarspegeln som skoningslöst avslöjar varje ruttnande matrest som döljer sig bakom självbedrägeriets välputsade emalj.

Med en viktig skillnad: Lundberg betraktar inte sina karaktärer snett ovanifrån, som ovetande patienter eller olydiga barn. Hon möter dem ansikte mot ansikte och låter dem ta plats i hela sin komplexitet, generösa och missunnsamma, inskränkta och klarsynta. Men framför allt mänskliga.

Särskilt glädjande (och ovanligt!) är att tre kvinnoöden får gestalta dessa människans existensvillkor. Klichébilden av den kärlekslösa modern som skuld till barnens olycka lämnar visserligen (i synnerhet i berättelsen om Isa) en fadd eftersmak, men jag sköljer ner den med all övrig malört i bägaren.

För om det är något som Lundberg lyckas förmedla är det övertygelsen att vi alla, helt enkelt genom vår mänsklighet, bär del av skulden. Ondskan är banal, kärleken illusorisk och konsten högfärdig, konstaterar jag efter avslutad läsning.

Ändå är Timme noll ingen helt igenom svartsynt roman. Med nederlaget följer löftet om en nystart. Förutom vedermödornas kors rymmer Isas Stora Terapispel både ömsinta hjärtan och glatt erigerade små penisar till tröst för mänskligheten.

Svagheten tillåts aldrig bli en ursäkt för att ge upp, att låta barbariet fortgå. Tvärtom mynnar insikten om jagets otillräcklighet ut i ett krav på oförtröttlig handling och ständig beredskap. Hedwigs barndomsvän, nunnan Katarina, får uttala orden: ”Jag tror att man alltid kan göra mer.”

I ett samhälle besatt av prestation och självförverkligande känns denna uppmaning till självrannsakan, men också ödmjukhet inför den egna oförmågan, som en överraskande frisk fläkt. Snarare än livscoachning och KBT är kanske en rejäl dos arvssynd precis vad vår bekräftelsesökande samtid behöver.

Naima Chahboun

Namn: Lotta Lundberg

Född: 1961

Tidigare böcker (urval): Skynda, kom och se (2006), Visklek (2010), Ön (2012)

Bor: Sedan 2004 i Berlin

Första meningen i boken: Vad är klockan?