Undersöker svenska språket

Den förste säger var, därför att han antingen aldrig smakat den här rätten förut eller för att han aldrig gillat den tidigare, medan den andre gästen är van vid att rätten smakar bra och därför använder ordet är.

Den här skillnaden förklaras av språkprofessorn Olle Josephson i en nyutkommen bok, där han samlat 64 av de uppåt 250 språkkrönikor, som han under 20 år publicerat i Svenska Dagbladet. Boken har den något vitsiga titeln Mitt i svenskan och är indelad i sju olika avsnitt.

Det första avsnittet handlar om ord. Att vi varje dag gör nya ord är ett känt faktum, och Josephson uppmanar läsaren att helt enkelt anteckna alla nya ord, som man möter.

Josephson konstaterar att diskurspartiklar som liksom och typ måste finnas för att talet skall flyta, men han bortser från det tjatiga i att använda samma diskurspartikel hela tiden. Märkligt är också att Josephson försvarar det lilla ordet upp i uttryck som starta upp. Hans argument är att starta upp betecknar ett längre förlopp än starta.

I avsnittet med rubriken Almanacksblad har Josephson samlat en del intressanta iakttagelser om ord som har anknytning till högtider och årstider. Här diskuterar han om det heter i påsk eller på påsk, och här går han igenom de märkliga orden i den Luciasång, som börjar Natten går tunga fjät. Och det är bara att hålla med honom att det för förskolebarn är betydligt lättare att sjunga Ute är mörkt och kallt.

Grammatikavsnittet innehåller gamla käpphästar som foge-s i sammansättningar, sin eller hans/hennes/deras och böjningen av starka och svaga verb. Han ironiserar över subjektsregeln, och menar att den helt enkelt inte finns.

Avsnittet om grannspråk ger inte så mycket nytt, medan det däremot bränner till i de spalter som finns under rubriken Principer och politik.

Josephson menar att allmänna riktlinjer för språkvård behövs, men att de behöver diskuteras. Han kastar sig också in i debatten om modersmålsundervisningen och anser att en elev lär sig bäst på det språk den är bäst på.

Texter, tal och samtal innehåller spalter om myndighetssvenska, webbplatser, bloggar och tonåringars talvanor. För en gammalsvensklärare är det nog så intressant att ta del av Josephsons genomgång av hur Strindbergsnovellen Ett halvt ark papper kan användas i undervisningen.

I avsnittet Författarröster har ordekvilibristen Povel Ramel hamnat i fint sällskap, men nog är sabotagen mot barnvisor i Lingonben och mot ornitologin i Småfoglarne väl så nydanande som Selma Lagerlöfs Ack- och O-stil, men den störste nydanaren av det svenska språket är enligt Josephson August Strindberg, och det är bara att hålla med.

Som helhet ger Mitt i svenskan intressant läsning för alla som vill följa med i hur vårt språk utvecklas.

Rolf Bååth