Ström plattar till oss med klokheter
Uttalandet är inte helt lättolkat, ett är i alla fall säkert: Eva Ströms senaste diktsamling, ”Utskuret ur ett större träd”, är dyster läsning. Jo, jag vet, Eva Ström är en av våra mest hyllade författarinnor, flerfaldigt prisbelönt och högt aktad, inte bara, i litterära kretsar. Men det hjälps inte. För egen del är jag bara trött på den slags förment engagerade poesi som vill omfamna hela världen och envisas med att ständigt vilja se det lilla i det stora, och omvänt, det stora i det lilla. Den där ”se hur finurligt allt hänger ihop-grejen” blir då åtminstone jag alldeles matt utav. Den andas kvasireligiositet, för att inte säga new-age, och blir bara alltför lätt hobbyfilantropens alibi för att lika väl göra allt, som inget. Därmed inte sagt att det skulle vara så i Eva Ströms fall, men visst pekar följande rader, som också fått ge namn åt diktsamlingen, i en bestämd riktning: ”....hennes hy är guldbrun, hennes ansikte utskuret i något mörknande träslag, ur ett större träd.”
Eva Ströms senaste diktsamling består av en samling diktsviter löst ihopknutna i en, om än hackande, dagbokskronologi. Lätt identifierbara dagsnotiser – naturkatastrofen som drabbar Haiti, Breiviks terrordåd etc etc – mixas med reflektioner gjorda under diverse utlandsresor – Tyskland, Ungern, Ryssland, Ungern, Italien....ja, halva Europa tycks avsynas under tillkomsten av den här volymen. Och inget ont i detta, att resa är förstås aldrig fel, men till slut, för att inte säga ganska snart, känner man sig som medresenär alldeles tillplattad av alla klokheter, om det nu är det, Eva Ström finner upp längs vägen och längtar desperat efter närmsta hotellbar. Alla dessa estetiska konnotationer längs vägen - Caravaggios ”Narcissus vid källan”, till exempel, blir i Rom föremål för analys och vips finner Ström att ”knäet” är målningens vackraste detalj - gör mig alldeles....liten!
Nej, den här volymens vackraste text är den stillsamma prosalyriska betraktelsen från hemmaplan ”Var börjar en människa?” där Ström extrapolerar utifrån något så trivialt som sin fars resenecessär, där har hon, tycks det, äntligen kommit hem efter det andnupna globetrottandet. Bra så.
Per-Axel Svensson
