Stark roman om att tappa greppet

Skulle ljuset och helandet tas emot?

Johanna Nilsson prövar tankarna i sin nya roman Jag är den som skall komma. Bärare blir den trettiotvååriga Bernice. Hon är gift med John och har två söner. Men hon har ett barn i himlen också, en dotter som hon förlorat vid ett sent missfall. Kort efter förlusten har hon dessutom träffats av blixten.

Nu är hon intagen på en psykiatrisk klinik, övertygad om att hon är Messias, Jesus syster, och den som ska rädda världen från illdåd och så kallade naturkatastrofer. Märkliga saker händer: hon blir korsfäst, törnekronan sticker och andras smärtor tar plats i hennes synfält. Hon är också övertygad om att överläkaren tjänar Satan. Frågan är om hon tappat greppet eller är hon den enda som förstår. Bara vårdaren Sami är på hennes sida.

Nilsson skriver ofta om sköra och utstötta personer, stöter psykologiska och religiösa frågor. Hon debuterade 1996 med Hon går genom tavlan, ut ur bilden och har sedan dess utkommit med bland annat Rebell med frusna fötter (2001) och Jag är Leopardpojkens dotter (2006).

I Jag är den som skall komma antar Nilsson Bernices perspektiv, skildrar kallt registrerande hennes intryck som snabbt fladdrar genom avdelningen och de snåriga teorier hon har om personerna som dumdristigt försöker hindra hennes goda gärning. Det är hårt och omskakande redan där, men hon kastar också in sylvassa glimtar av hur familjen smulas sönder av utmattning och förtvivlan.

Starkast är hennes storvulna replikskiften som gång på gång mäter övertygelse mot vansinne.

Bernice och Sami lägger upp egna Messias-filmer på Youtube och rymmer så småningom för att skapa en kärleksfull värld. Där någonstans blir berättelsen väl krystad. Istället är det i de små rörelserna i Bernices psyke som Nilsson är skrämmande trovärdig och berör. Hoppfullt är också att en öppning ut ur mörkret kommer, om än med ett annat ljus än det som drivit Bernice.

Jonna Fries