Solknepet lyfter inte

Christina Kjellsson skriver i sin romandebut om Mirjam som precis ska börja i skolan i byn i Jämtland där hon bor. Det är mycket med livet som Mirjam inte förstår, och hon försöker hantera den där värken som sitter inuti genom att ”rätta till” kroppen, rytmiskt spotta och göra solknepet, blända sig av solen.

Romanen skildrar en kort period i hennes liv: från en sextiotalssommar till nästa. Korta, enkla – nästan barnsliga – meningar gestaltar Mirjams ibland insiktsfulla, ofta naiva och kluriga tankar och idéer. Tankar om de vuxna omkring henne, en älskad farmor som reser (går) bort, fröken som åker kana på isen och snälla grannen ”han som har hästar”. Om de andra barnen i byn, Jehovasbarnen som inte gör julpyssel och pojkarna i skolan. Om gårdens hundar, killingarna på öarna och hästarna. Allt det där man kan tänka sig att ett barn funderar på skildras genom ett perfekt enkelt språk som uttrycker Mirjams alla frågor och tvångsmässiga handlingar.

Men jag kan inte låta bli att tycka att en tydligare berättarstruktur hade lyft den här barndomsskildringen. Det finns en god tanke bakom det lilla urklippet, i ett barns tidsuppfattning är såklart ett år mycket längre än i min (det minns jag alldeles tydligt), men den korta romanen hinner aldrig bygga upp en tillräcklig tyngd under det knappa år som kronologin beskriver. Kort sagt, jag hade velat se den charmiga och trovärdiga huvudpersonen Mirjam i en tydligare, starkare dramaturgi och jag skulle gärna ha hunnit få svar på de frågor som ännu inte är uppklarade vid bokens slut.

Lisa Jagemark