Ska vi stanna inför tiggarna?
Redan här anas att 1700-talets upplysningsfilosofer var för optimistiska, övertygade som de var om att människan gick mot ljusare tider, att upplyst mänskligt agerande skulle tränga undan krig och grymhet. Snarare känns etiken efter världskrigens 1900-tal som något vilket diskuteras allt för lite.
Flyktingströmmar, växande inkomstklyftor och den moraliska laglösheten på internet borde föranleda en fördjupad etik- och moraldiskussion, särskilt när så gott som alla ismer och religionsinriktningar idag är kraftigt ifrågasätta. Heberlein, som för övrigt är teologi doktor i etik, har hittat ett angeläget nutidsämne.
Förvisso är den etiska diskussionen lång, Heberleins skildring innehåller många kända namn. Från Aristoteles till moderna kontraktsetiker som John Rawls och hans rättviseteori, eller konsekvensetiker som i utilitarismens anda bedömer en gärning utifrån hur mycket nytta den gör och för hur många.
Även om referenserna är många har Heberlein inga problem med att navigera mellan- och att förhålla sig självständigt till dem. Hennes introduktion till ämnet börjar förvisso från grunden men känns genomtänkt, tydlig och överskådlig. Att ämnet vare sig är enkelt eller okontroversiellt framgår dock snart.
Moral är intimt förknippad med människosyn och världsåskådning. Heberlein väljer att ta sin utgångspunkt i att människan har ett okränkbart värde. Detta värde står, som hon ser det, över religionsutövning, kultur och normer.
Det finns något som är rätt och något som är fel. Hennes uppfattning är här bestämd och kan säkert provocerande vissa, inte minst kulturrelativister och religiösa fundamentalister. Individens värde som människa påverkas inte av vad hon gör, däremot kan onda handlingar påverka hennes moraliska status.
I många andra fall intar Heberlein istället en mellanposition. Människan som av nödvändighet kommer att hamna i en mängd etiska valsituationer är vare sig determinerad att handla på ett visst sätt, eller fullständigt opåverkad av arvsanlag eller miljö. Heberlein hävdar gärna människans autonomi. Människan är både god och ond, gränsen mellan det ena och det andra går inte mellan människor utan rakt igenom varje människas hjärta, som Alexander Solzjenitsyn uttryckt det.
Heberlein exemplifierar sitt resonemang med en hel del konkreta exempel. Att både situation och position kan påverka oss framgår i Stanford Prison Experiment där hälften av de deltagande fick spela fångar och de övriga fångvaktare. Att övningen fick avbrytas i förtid på grund av att de som utsetts till fångvaktare missbrukade sin makt och begick övergrepp mot ”fångarna” talar sitt tydliga språk.
Moral kräver att vi upplever att tillvaron har en mening, skriver Heberlein. Denna kan skapas av tro, sociala relationer eller yrkesutövning. Men det går också att vända på det hela, att handla etiskt ger en känsla av mening.
Så hur ska vi då förhålla oss till tiggarna på gatan? Gå förbi dem eller stanna och bekräfta deras människovärde? Det är en fråga, som liksom alla etiska val, kräver att vi aktivt tar ställning. Själv valde jag igår att stanna.
Kvinnan som satt där sa tack och gav mig en uppskattande blick. Jag saknade inte det jag gett bort, snarare upplevde jag en liten lindring i den maktlöshet jag ofta känner.
Fredrik Borneskans
