"Så fruktansvärt att jag bara fulgråter"
Det brukar jag aldrig bry mig om, “texten står fri”, “det blir litteratur och inte verklighet så fort man skriver”, och så vidare. Men det som händer här är så fruktansvärt att jag sitter och fulgråter, stort och hulkande och snorigt.
Jag hittar inte så mycket om författaren, som också är spelrecensent, men på hans blogg står saker som får mig att tro/hoppas att bokens starkaste delar är fiktion. Även om en massa andra detaljer är hämtade direkt från hans verklighet. Så jag vet inte. Och, se ovan, det spelar ju ingen roll alls, egentligen.
Pojken i titeln är huvudpersonens son som han får tillsammans med en kvinna han hittat den Stora Kärleken med. Boken berättas i korta meningar i korta kapitel, polaroidbilder kallar författaren det. Fint för det mesta, men det är en krävande form. När orden är få måste de vara exakt de rätta. Ibland uppfattar jag greppet som ansträngt. Jag är glad att den grafiska förstärkningen att låta bokstäverna
f
a
l
l
a
bara används vid ett tillfälle. Bara för att det går behöver det inte tillföra något. Men ska jag peta i sådant smått när nu boken fick mig i tårar? Ja.
Sonen som hittar en ny färg är som vi kan gissa inte precis som andra människor. Han har andra sätt att se världen, en delvis egen verklighet.
Här tycker jag att förhållandet mellan pappan och pojken skildras lite väl rosenskimrande. Det är bara finurliga samtal, tålamod, förståelse och oändlig kärlek. Vilket kanske ska hjälpa till att bygga dramaturgin - när något är så fint måste något fruktansvärt vara på väg att ske.
Så sker detta fruktansvärda och den skildringen kan jag inte värja mig mot. Sedan sorgen, den ohanterliga. Och efter det ska boken avslutas och ett fortsatt liv med en annan vardag anas. Slut är svåra och även om slutet inte är det bästa i boken är det inte direkt dåligt.
Om det inte vore för att slutet inte är slutet på boken för direkt på nästa sida kommer tacken. De börjar “Tack till... Hon (som lämnade)” och jag undrar vad det här är? En hämndbok? För att “hon” svek? Kanske inte alls så men det ger mig en bitter eftersmak på en bok som annars med med få ord och ett återhållet lugn lyckas skildra en vansinnig smärta.
Camilla Carnmo
