Roman att fundera över
Den första av dessa innehåller tre separata texter, som rimligen bör betraktas som reportage. I den första följer vi två flygare på en vådlig färd över Atlanten från USA till Irland.
Det är en virtuost skriven, väl sammanhållen berättelse, som med sina avhuggna meningar, sina kulsprutesubstantivradningar och sin hetsiga andhämtning tvingar in läsaren i ett stimulerande bokslukartempo. Den har ställt stora krav på översättarinnan Birgitta W Augustsson. Resultatet är här liksom boken igenom lyckat.
Den riskabla flygfärden anges ha ägt rum 1919. Text nummer två dateras till 1845. Huvudpersonen är en färgad amerikansk slav, Douglass, som under en ettårig resa på Irland berättar om sitt liv och samtidigt i en rad episoder upplever hur potatispesten och svälten drabbar irländarna.
Text tre förflyttar oss till 1998 och vi följer en amerikansk toppdiplomat på uppdrag i Europa. Han har liksom övriga huvudagerande sålunda farit ”Över havet”, vad nu denna upplysning har med saken att göra? Diplomaten sägs vara en världskänd figur, som närmast lever ett av ständigt närvarande livvakter välbevakat lyxliv. De flesta läsare torde finna honom ointressant.
Hunna så här långt i boken torde de flesta läsare dessutom undra vad boken egentligen handlar om. Och varför dessa omkastningar av stilar och hopp i kronologin? Eftersom förlaget upplyser om att Colum McCann undervisar i kreativt skrivande vid ett amerikanskt universitet, tänkte jag mig att han velat skriva en ”övningsbok” att använda i sin undervisning.
Under den fortsatta läsningen presenteras vi för ett flertal nya personer och ett par ”gamla” dyker upp. En svaghet är att det ofta är oklart vem det ”berättande jaget” i den aktuella texten är. Detta gäller dock inte den tredje boken. Den är daterad 2011 och huvudpersonen är en ekonomiskt utblottad 72-årig kvinna. Denna text har en lugn episk andhämtning. Läsarens intresse knyts till ett brev, som inte nått sin adressat och vars öden och innehåll i grunden förblir oklara.
Jag tänkte mig i denna avslutande ”bok” få möta den kunnige läraren som gripit in och visat hur en roman kan avslutas. Kanske är det så? Men så finns det en påhängd avslutningstext. Där medger McCann , att han visserligen tar ansvar för boken men inte är ensam om den och så räknar han upp en rad studenter och kolleger som ”hjälpt till”.
Jo, jo! Min förmodan var nog korrekt.
Vill man studera skrivsätt och stilar eller vill man öva sig i konsten att sätta ihop sin egen roman av mer eller mindre tillfälligt utplacerat stoff, har man här lysande möjligheter att förkovra sig.
Vill man fundera över vad begreppet roman innebär, ber jag att få hänvisa till sista kapitlet i en bok av Margareta Strömstedt, som också kommit ut i år, ”Jag skulle så gärna ?”
Per-Ove Ohlson
