Recension av Anders Fagers bok: Krypande obehag i vardagen

I Underryd (jag tänker förstås direkt på Överlida), dansbanan mitt ute i skogen, har det dansats ”sedan Gud vet när och långt före dess”. Och i bästa Joss Whedon-stil vänder Fager på perspektiven och det klassiska skräckgalleriets fördomar och överraskar ordentligt. Offer blir jägare och sedan kanske offer igen. I de flesta novellerna vrider han på såväl verklighet som historia så att inget är det man trodde från början. Återkommande är slemmiga tentakler och svarta vidrigheter, gärna med lite sex som en länk mellan verkligheterna.

Just Furierna från Borås återfinns i Svenska kulter, Fagers debut från 2009 som nu utgör första tredjedelen av Samlade svenska kulter. Samtidigt som boken är en novellsamling är det nästan en roman, då flera av berättelserna hakar in i varandra, då personer återkommer och Fager inflikar korta stycken som än mer visar hur allt hänger samman i hans universum.

Att jämföra Anders Fager med John Ajvide Lindqvist är egentligen onödigt, då de inte har så mycket mer gemensamt än sammanförandet av skräck med svensk samtid och socialrealism. Men båda visar att skräck som nutidsskildring fungerar utmärkt med en begåvad författare.

Som i nästan alla novellsamlingar håller vissa texter inte måttet – men andra är briljanta. Fager har ett långsamt berättartempo men ett språk som rusar fram i hög hastighet och ibland tenderar att bli upprepande. Han väljer en röst som passar berättaren – oavsett om det är en tonårstjej, en sexåring som rymmer från dagis eller en nervös invandrarpojke på väg ut i Europa för att hämta hem mormor. Att pojken visar sig vara något slags djurmänniska som inte förstår människorna och oroar sig över dem gör Mormors resa till en både underhållande och träffsäker samhällskommentar.

Hos Fager möter urspårad skräck en delvis urspårad vardag. Ondskan är både mänsklig och omänsklig, och det råder ingen stor tvekan om vilket som är värst. Han plockar också upp historiska händelser, som i Den brutne mannens önskan, där svenska knektar går hårt åt den norska befolkningen vid återtåget 1718, men får sitt straff med hjälp av samisk magi. Fager integrerar snyggt och lagom mycket HP Lovecrafts monster och uråldriga gudar, liksom andra mytologier och riter. I kanten skymtar August Strindberg som kanske tillhör de odödliga. På ålderdomshemmet utförs mystiska ritualer, i Stockholms skärgård lever det gömda fiskfolket och i en klippa i Stadshagen något hungrigt uråldrigt. Och kanske döljer de muslimska kvinnornas huvuddukar i verkligheten något helt annat än ett vanligt ansikte.

Blir jag då skrämd? Inte direkt. De lyckade novellerna skänker snarare ett vagt obehag, ett effektivt sådant. Fager vet oftast när han bör lämna monstren åt läsarens fantasi, och hur han ska putta våra tankar i (o)önskad riktning. ?

Bella Stenberg