Råkallt, episkt mustigt och läsvärt

Det kan ibland bara röra sig om någon minut. Men så kommer – om det vill sig väl! – det befriande ”stråkdraget” och solist och salong finner varandra. Musikens ande talar till publikens hjärta.

Något liknande kan man som läsare känna, när man börjar läsningen av en obekant roman eller ett annat skönlitterärt verk. Denna trygga kontakt kände jag redan efter något tiotal rader, när jag började läsa Catalin Dorian Florescus roman Jacob beslutar sig för att älska. Författaren var till den stunden okänd för mig. Nu, när de drygt 300 sidorna är till ända, ägnar jag mig åt eftertanken.

Florescu är en tyskspråkig rumän, född 1967 i Themesvar i det så kallade Banatet. Romanen om Jacob Obertin är en släktkrönika av ett helt annat slag än Thomas Manns Buddenbrooks eller TV-serien Downton Abbey. Jacob är en ättling av en schvabisk-tysk bondefamilj, som utvandrat från Lothringen till det rumänska banatet, möjligen på 1700-talet.

Berättelsen drar emellertid sina rottrådar ända till det trettioåriga krigets dagar, men huvudhandlingen rör sig i mellankrigstiden och slutar när kommunisterna bemäktigar sig Rumänien. Dock – och det är viktigt att säga! – Florescu skildrar inte i första hand människornas konfrontationer med politiska makthavare utan individernas råa kamp mot varandra, mot svält, mot fördomar, mot vinterns iskyla och missmodet inför höstens karga skördar – allt i banatet var inte bördig jord. Under Rumäniens nazitid förföljdes judarna och traditionellt var zigenarna ständigt utsatta för omgivningens förakt, myndigheternas trakasserier och byfolkets grova hån och brutala övergrepp.

Florescu har ett mustigt språk, han spekulerar inte i råheter. Han återger bilder andra berättare givit före honom och erfarenheter han kan ha känt på sitt nakna skinn och som sårat hans sinne och minne. Han leder släkten Obertins historia tillbaka till trettioåriga krigets dagar, och han torde ha läst Grimmelshausens pikareskhistoria om Simplicissimus. Till skillnad från denne i dubbel mening slagfärdige yngling är Jacob en fysiskt klen varelse, dåligt rustad för familjens krav på honom men han växer ut till en kraftkarl.

Grimmelshausen rör sig på 1600-talet, Florescus roman slutar på 1950-talet. Florescu har samma frikostiga frodighet som Grimmelshausen, när det gäller episka sidoskott och burleska episoder. Om det rör sig om folkligt berättargods eller fri fabulering funderar man inte över. Allt tycker man inte om, men allt läser man. Och när man på slutsidorna kommer till det kommunistiska maktövertagandet i Rumänien, är det som om författaren närmast redogör för vad han vet genom självsyn.

Den tyskspråkiga litteraturen kan räkna in ännu en stor berättare i sina led.

Per-Ove Ohlson