Om skapandets villkor
Vi presenteras för honom i vi-form, såsom hans efterlevande släktningar som har att skriva en bok om honom. Det är ett udda men väl fungerande grepp. Man skulle kunna sammanfatta honom som en västerbottnisk kuf som lärt sig måla stilleben via en korrespondenskurs och därvidlag drabbats av besatthet.
För målandet är onekligen hans kall om än inte nödvändigtvis hans begåvning. Och det förefaller ganska naturligt att när han omsider blir förälskad i en levande människa är det i hans lojala och stöttande målningslärarinna Fanny.
I katalogen som Fanny för egen bekostnad trycker upp till hans första och enda konstutställning, i en nedlagd skollokal i Avabäck, skriver hon: ”KLINGSOR ÄR UTAN TVEKAN DEN STÖRSTE STILLEBENKONSTNÄREN I VÅR SAMTID”.
Är det ärligt eller inte? Och spelar det någon roll när det är skrivet av kärlek? Blind hängivenhet har vi sett förr och i boken finns även många andra för Lindgrenläsare välbekanta teman, bland annat matlagningskonsten. Klingsor har nämligen ständigt en stor gryta på spisen som han värmer på vid behov och vi är varmt välkomna att smaka. Vad som döljer sig i den sjudande massan kan man dock aldrig så noga veta.
”Då vi med sleven rörde om i grytan kom ett par små rödskimrande fiskögon upp till ytan i partikelsoppan.
Kan du ha lagt ner ett par mörtar? Frågade vi.
Det är fullt möjligt, sade han. Det skulle inte förvåna mig.”
På sätt och vis bildar den här formlöshetens form hans förnämsta konstverk – raka motsatsen till hans genomplanerade stilleben. Precis som ett par mörtögon plötsligt kan frigöra sig ur anrättningen kan själva romanen sönderfalla i små delikata munsbitar samtidigt som den hela tiden utgör en tät helhet.
Ta bara replikskiftet när Klingsor och hans Fanny ska till att gifta sig:
”Det var Fanny, uppvuxen i ett prästhem, som sade: Borde vi inte gifta oss?
Är det svårt? hade han ängsligt frågat.
Nej, sade hon, man märker det knappast när det händer.”
Det är endast konsten Klingsor till fullo förmår gå upp i tycks det. Och kanske är hans största svaghet som konstnär på sätt och vis hans seriositet. Att vara dilettant innebär ju inte att ta konsten mindre seriöst – ofta tvärtom.
Det är den som för Klingsor genom hans svåraste stunder. Den är hans livslögn och hans förtröstan.
Och när vi studerar tavlorna närmare så upptäcker vi att Klingsor målat dem inte bara en gång eller två gånger utan gärna tjugo gånger i lager på lager – hela tiden med små olikartade nyanser.
Att någonsin bli helt klar är omöjligt, tycks det, och så är väl skapandets villkor även för många framstående konstnärer och författare: grundtemat förblir detsamma även om gestaltningen skiftar.
Det är bara det att somliga gestaltar bra, somliga bättre och somliga – nej, endast en – gör det som Torgny Lindgren.
Kristian Fredén
