Om en bys bestialiska förflutna

Boken har som uppgift att bringa klarhet i vad som faktiskt skedde under massakern av många hundra judar, kanske tusen, i den nordöstliga polska staden Jedwabne, den 10 juli 1941.

De officiella siffrorna vad gäller antalet mördade den fasansfulla julieftermiddagen är oklara, och skiljer sig åt inte minst huruvida en frågar polacker eller judar, men det handlar också om att den 10 juli 1941 inträffade för länge sedan. Vittnesmål, till och med samtida, är i regel osäkra och inte sällan, frivilligt eller ej, fabricerade, och de flesta av mördarna har redan hunnit avlida - andra har redan fått sina, dock väldigt knappa, straff. Och offren är just offer, och de är borta sedan länge.

Kvar återstår, på Jedwabnes och den polska nationens kropp, två blödande sår, där det största givetvis utgörs av de mördade judarna som dels slogs, våldtogs eller sköts ihjäl, och dels brändes inne i en lada mitt i byn. Vuxna som barn. Det andra såret står det polska samhället i sig självt för.

Stämningen i Jedwabne, och i många andra småorter i regionen, var under tiden före andra världskriget antisemitiskt inflammerad, och det hårda tonläget berodde även på det hårda ekonomiska klimatet. Folk var fattiga, men tack vare en bättre sammanhållning och god organisering, hade judarna det något mindre illa ställt. Sådant stack i ögonen på bönder och bybor. Grannar.

Den polska katolska kyrkan stod också för en inte obetydlig del av den hatiska retoriken, och tillsammans med nationalisterna spred de fördomar och lögner om de oliktänkande och oliktroende. Judarna pekades ut som Sovjetvänliga kollaboratörer och fråntogs privilegier, misshandlades och hotades, tills allting eskalerade i ett av de grövsta och mest perverterade slakterna av ett folk vi kan föreställa oss.

I Anna Bikonts (journalist, författare och psykolog) redogörelse för pogromen i Jedwabne möter vi inte bara överlevande och gärningsmän, men också vanligt folk uppfostrade med lögner och hat gentemot judarna, sådana som ”minns” sina förfäders oskuld så väl att ondskan blivit helt levande. Vi möter också lokalpolitikerna, som i sin strävan efter en allmän polsk rening försöker överkomma de politiska och religiösa olikheterna, för att bekräfta den officiella historiens fakta.

Läsningen av Vi från Jedwabne tillhör den mest fruktansvärda och frånstötande som jag kan dra mig till minnes, och en kan inte komma ifrån vetskapen att det här, medmänniskor, inte är fiktion. De mördade var vi, och mördarna var vi. Det var inte sällan vanliga människor som såg sitt tillfälle att ordna så att de fick det lite bättre ställt, på någon annans bekostnad. Någon som ändå, för det viste alla, ändå föraktade oss och skodde sig på oss. Och som inte helgade korset.

Samtidigt når oss en annan insikt under läsningen av Bikonts bok; antisemitismen lever ännu. I Jedwabne förefaller den i högsta grad vara aktiv. Och faran är verklig: Jedwabne är en landsbygdsort med hög arbetslöshet och drömlösa invånare i en politisk periferi där skuldbeläggandet på den andre är det första tillgängliga sättet att försvara sig på. Låter det bekant? Påminner denna politiska geografi inte mycket om den vi nu ser framför oss på den svenska landsbygden, med Sverigedemokraternas framfart? Vilket mål, det måste du fråga dig, har de i sikte, om det får styra som de vill?

Det tog tid för Anna Bikont att färdigställa Vi från Jedwabne. I byn med detta bestialiska förflutna mötte hon inte bara motstånd, hot och förakt. Där fanns också en stor angelägenhet att försvara familjernas och bygdens heder. Allt annat vore ett hot mot själva Polen. Det förflutna lever dock fortfarande i oss, och vi behöver bekräfta vår historia för framtiden för att något liknande aldrig får hända igen. Det gäller också er, ute i våra svenska samhällen. Det är i slutändan också ert ansvar. Er möjliga skuld.

David Stenbeck