Om dränkta flickor

Elin Olofsson debuterade förra året med Då tänker jag på Sigrid, en vackert skriven roman om att återvända till sin barndoms bygd och konfronteras med egna och andras minnen och sin släkts historia.

Jag tyckte väldigt mycket om den boken. Jag tyckte om språket och hur Elin Olofsson närmade sig sina karaktärer. Och inte minst själva berättelsen med allt sitt vemod.

Allt det där finns också här i författarens andra bok, Till flickorna i sjön. Temat – att komma till ro med vem man är, sin historia och sina minnen – går igen, liksom känslan, känsligheten, omsorgen om personerna. Den inneboende betydelse som kan finnas i en plats. “Städer glömmer, byar minns”.

Det märkvärdiga som göms innanför det vanliga. Även den här boken handlar om en ung kvinna som har sina rötter i landsbygden och nu bor i en stad. Men även om Elin Olofsson fortsätter det utforskande hon påbörjade i sin första bok är berättelsen nu en annan.

Huvudpersonen Helena har börjat jobba som städerska på sjukhuset och flyttat till en ny lägenhet. Inget är något hon direkt valt. Hon blev uppsagd från sitt kommunala kontorsjobb och lämnad av sin sambo.

Nu städar hon och lever i ett slags mellanrum. Är inte riktigt närvarande utan befinner sig i sina minnen. Det är mycket Helena har försökt lägga bakom sig och glömma. Men saker händer. Människor från det förflutna dyker upp.

Minnena, och historien, tränger sig upp till ytan. Även det som Helena dränkt i sjön. Flickorna. De olika versionerna av henne själv.

Helena är en undflyende karaktär men verklig, ändå. Realiteterna kommer och kräver sin plats. Vänskapen som växer fram mellan Helena och hennes arbetskamrater Evelina och Eileen är konkret, tydlig, förankrad i nuet.

Jag älskar att de är städare, att Elin Olofsson skriver om vagnar, moppar, trasor, toaletter, osynligheten. Här nickar Maja Ekelöf nöjt i sin himmel. Jag gillar att Eileen kommer från Filippinerna och pratar bruten svenska. Att bitiga Evelina får vara bitig och jobbig och att de är riktiga människor och inga svepande figurer i marginalen.

Den här omsorgen om karaktärerna, alla karaktärer, är påtaglig hos Elin Olofsson.

Det finns något mjukt och varmt över hennes böcker. Nej, inget mesigt lull. Mer som respekt. Och kanske ödmjukhet.

Till flickorna i sjön är en slags utvecklingsroman. Den handlar om att gå vidare. Om att våga, både det mörka, svåra och det glada, som kan vara väl så svårt.

Jag ser fram emot fler böcker av Elin Olofsson.

Camilla Carnmo