Med rötter djupt i traditionen

Först tror man knappt sina ögon, här iscensätts och förenas två synnerligen slitna romanschabloner, den om kärlek på lasarett och den om kärlekshistorien mellan en ung ogift kvinna och en äldre gift man. Kan det verkligen funka i det tjugoförsta århundradet, där den litterära scenen domineras av träiga kriminalkolosser?

Svar ja, förutsatt att en formmedveten och berättartekniskt driven författare som Therese Bohman jonglerar med schablonerna och väver samman den romantiska historien med idékritisk diskussion och med en elegant florettstöt mot slutet punkterar en patriarkal inbilskhet som gärna exponerar sig som generositet och vidsynthet.

Och märk väl, det är skillnad på en florett och en pekpinne.

Det rör sig om en jagberättelse med strikt fasthållet perspektiv, huvudpersonen nämns inte ens vid namn och det är helt och hållet hennes historia vi tar del av.

Hon arbetar i restaurang och kök på ett sjukhus, hon är mellan tjugofem och trettio, har arbetarklassbakgrund och skrivardrömmar. Han är överläkare, lång, solbränd, grå tinningar, gift för andra gången, lever ett gediget borgerligt familjeliv.

Vilka är oddsen? Hon tar emot hans lunchkuponger och han säger något vänligt och förstrött. Men ett regnigt möte på busshållplatsen sätter saker ting i rörelse, han erbjuder skjuts i bil och snart följer han med in för att kolla hur hon har det.

Han får ett namn, Carl Malmberg, lika gediget och förtroendeingivande som hans personlighet.

Om det inte vore för den lilla svaghet han plötsligt visar, och som raserar präktigheten och lägger grunden för det raffinerade slut på historien som så småningom ska ge berättarjaget en ny ingång till livet, ett självförverkligande som annars kunde stannat vid oklara drömmar. Låt det räcka med att säga att han ger en henne en mycket genomsiktlig Baby doll-dress och blir råkåt på den småflickiga illusionen.

Också i sin debutroman Den drunknade för fyra år sedan låter Therese Bohman mannen i en förbjuden relation avslöja en mörk sida av sin drift, som raserar bilden av drömälskaren som den kvinnliga huvudpersonen byggt upp. Då handlar det om brännande våld.

Den andra kvinnan kan läsas som en spännande kärleksroman men i botten finns en originell och djupgående diskussion om den allvarsamma lekens villkor och förutsättningar i ett samhälle som känns helt aktuellt och närvarande.

Christian Swalander