Magiskt pricksäker Brøgger

Året är 1958 och berättelsen kretsar kring familjen och kvinnorollen i en tid som är något slags brytpunkt för det moderna. Trots att berättelsen till stor del berättas genom en av döttrarnas ögon, så är det modern som har huvudrollen – familjelivet kretsar kring modern och hennes psykiska sjukdom.

Med en ramberättelse där de borgerliga morföräldrarna med kort varsel ska komma på ett simpelt te-besök i det nya radhuset (i förorten – vilken skandal!) väver Suzanne Brøgger fram ett sammanhang om klass, modernitet och kön. För i hemmet saknas både mjölk, te, tekoppar, skedar och tårtgafflar för att kunna bjuda sex personer på te (något som en riktig husmor naturligtvis borde ha sett till fanns) och 1958 finns inget köpcentrum att shoppa detta i på en lördag. Hela familjen försöker hitta på vad de kan dricka ur eller äta med istället, men inget duger åt modern.

Avsaknaden av porslin blir en röd tråd och en symbol för allt som inte fungerar och för att kompensera roar sig familjen med att ge varandra smeknamn från Nalle Puh. Döttrarna heter Tiger och Nasse, den sjuka modern Kängu och lillebrodern Ru. Moderns nya make (från arbetarklassen, också det en skandal!) får dock fortsatt heta Jakob.

Suzanne Brøgger lyckas balansera de allvarliga stråken i Till T med en lätthet i berättande och med en dråplighet som gör att läsaren snarare fnissar åt eländet än gråter. Och det är skickligt att gjuta liv i så många karaktärer på så få sidor (192).

Porträtten av döttrarna är magiskt pricksäkra. De båda träter och konkurrerar med varandra samtidigt som de försöker skapa något slags ordning och hålla skenet uppe inför andra. Men måste raskt därefter cykla till apoteket för att köpa rakblad, eftersom modern kräver detta med repliken ”de jag har är för slöa!”.

Annika Koldenius