Livskamp som inte engagerar

Hur hanterar människan omständigheter som är alldeles för tragiska? I Tiden går så långsamt när man tittar på den verkar allting vara en kamp, men romanen har svårt att engagera mig.

Caroline och Jonas, ett par i innerstan i Stockholm, har svårt att få barn – men när den efterlängtade dottern Elsa väl kommer, är det inte en dröm som går i uppfyllelse. I en djup förlossningsdepression gör Caroline det ofattbara. Hon tappar (kastar?) Elsa ut från balkongen, sju våningar upp.

Trots att Elsa bara är några månader överlever hon, det gör de båda två, men det är en kamp för livet. För Elsa i en sjukhussäng, förlamad och i koma, för Caroline i en fängelsecell där hon ska avtjäna sitt straff, trots att hon inte minns vad som hänt.

Och utanför grindarna kämpar Jonas med att få ihop sin nya tillvaro och skapa någon form av framtid för sig själv och sin dotter.

Om det hade funnits en komisk touch i språket, hade den där debuten kunnat kvalificera sig som chicKlit à la Marian Keyes modell ”när allt går åt helvete – men ändå är lite kul”.

Men den här berättelsen kretsar kring tragiska händelser, fruktansvärda situationer och vad de gör med människan på det där ”amerikansk dramaserie”-sättet, som också påminner om Katerina JanouchS romanföljetonger.

Precis som i sådana tv-serier finns det alltid en fortsättning, trots att det redan känns som att allting jobbigt som möjligtvis skulle kunna inträffa redan har hänt. Lindén avslöjar att det här är första delen i en serie om Caroline och Jonas, och romanens slut innehåller ett visst mått av cliffhanger.

Ändå är jag inte speciellt sugen på att läsa vidare – om jag vill ha något mörkt och ledset att läsa på badstranden väljer jag hellre gotiska skräckromaner eller journalistiska samtidsskildringar.

Lisa Jagemark