Lindgren hittar låtsaslekens allvar

14 år har Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (Alma) delats ut och i år gick det för första gången till en svensk författare; Barbro Lindgren.

Det är världens största barn- och ungdomslitteraturpris med fem miljoner svenska kronor i prispotten. Potentiella pristagare kan vara författare, berättare och illustratörer men även läsfrämjare kan belönas vilket har skett två gånger.

Syftet med priset är att stärka och öka intresset för barn- och ungdomslitteratur i världen och basen i det arbetet är Barnkonventionen och barns rätt till kultur.

Vid årets Astrid Lindgren konferens medverkade Barbro Lindgren och givetvis även hennes lilla egensinniga hunddam Mimmi. Precis som i hennes litteratur fanns både humor och sorg i det hon berättade om livet, konsten och litteraturen.

Redan i barndomen fanns de mörka stråken med depression och livströtthet som förmodligen kunde besegras med fantasi och en förmåga att se vad det kan vara för idé med att ändå leva.

Om man skulle säga bara en enda sak om varför Barbro Lindgren är en värdig pristagare så måste det nog bli hennes förmåga att skildra människans, oavsett ålder, existentiella ensamhet men också allas möjlighet att finna vänskap och till och med kärlek hos någon eller något. I juryns motivering står:

”Barbro Lindgren är en litterär nydanare. Hon har med språklig djärvhet och psykologisk nyansrikedom förnyat inte bara bilderboken för de allra minsta utan också den absurda prosaberättelsen, den existentiella barndikten och den realistiska ungdomsskildringen. Med absolut gehör gestaltar hon såväl ljusa lyckoögonblick och lekfulla upptåg som livets gåtfullhet och dödens närhet.”

Trots att den motiveringen innehåller någon fras som kanske kan inordnas under prismotiveringarnas floskelsamling är det en klockren motivering, precis allt det där innefattar Barbro Lindgrens konstnärliga verksamhet. Allt är förstås inte höjdpunkter, 100 böcker kan knappast det, men väldigt, väldigt många!

De självbiografiska böckerna från 1970-talet var verkligen radikala i sitt nakna skildrande av barndomens mörka stråk. Loranga, Masarin och Dartanjang från 1969 är humorklassiker och har i min familj använts som katalysator på just det: gillar man dom har man humor, gör man det inte är man en tråkmåns och umgänge bör undvikas.

Med Sagan om den lilla farbrorn (1979) invigdes ett långvarigt samarbete med illustratören Eva Eriksson och det måste i rättvisans namn sägas att Lindgrens samarbete med många bra illustratörer, precis som med föregångaren Astrids, är en del av framgångssagan. Vidare samarbetade Lindgren och Eriksson med bl.a. bilderböckerna om den vilda bebin och i serien om den lille omnipotente småungen Max.

På ett närmast outtömligt vis tycks Barbro Lindgren om och om igen skriva berättelsen om människans och barnets existentiella ensamhet men också om låtsaslekens allvar. Eskapismen som medicin har hon gemensamt med sin mentor Astrid Lindgren.

Det finns en tröst i detta, det kan faktiskt vara en lösning att smita och dra sig undan ibland. Man måste inte alltid ta tjuren i hornen.

Man kan göra som Pippi, bryta av hornen och man kan göra som den lilla Sparveln krypa in i sitt skal och vila där, fast det är så sorgligt, så sorgligt kan små vingklippta gråsparvar flyga igen.

Och apropå att flyga, min absoluta rekommendation till högläsning i familjen eller pensionärsföreningen är de tre kapitelböckerna om livet i Barnhans land; Vems lilla mössa flyger (1987), Korken flyger (1990) och Vad lever man för (2006). Huvudpersonerna är lite galna, lite trasiga, ganska skruttiga, ömsom odrägliga, sorgliga, och konstiga som folk och champangkorkar, stenkulor och gummiapor brukar vara.

VLMF, vad lever man för?, en anledning är att läsa Barbro Lindgren.

Ewa Wahlström