Katarina Fägerskiöld – Åsen
Dessutom har jag en synnerligen envis mykoplasmainfektion och blir helt utsjasad bara av att gå uppför trappan. Det visar sig vara ett perfekt tillstånd för att ta till sig Åsen.
Den handlar om Sofi, som arbetar som i princip livegen piga på en bondgård någonstans i Västergötland.
Hon sliter hårt alla möjliga tider på dygnet, med både jordbruket, slakt och familjens barn. Hon är prekariatet, en arbetskraft som inte förväntas ha egentligen något annat liv än sina tunga sysslor och obegränsad tillgänglighet.
Hon tycks, även inför sig själv, bli ett med bilden bonden Sam och hans familj har av henne. En varelse menad för arbete, utan behov i övrigt. Som en robot.
Hennes liv har inga beröringspunkter med den moderna romantiska bilden av en lantlig tillvaro. Det är inga keramikkrukor, inget hästklappande eller uppfyllande i att leva nära naturen. Bara kladdigt, besvärligt och hotfullt. Inget ligger naturligt i Sofis allt narigare händer. När det dessutom börjar spöka runt hennes lilla torp borde hon ge upp, men har inte ens livskraft nog för det.
Språket är naket, direkt och kongenialt med det karga, monotona och bottenfrusna livet på Åsen.
Ibland faller till och med skiljetecken bort- och det passar så poetiskt perfekt. Det går en tråd mellan avsaknaden av ett kommatecken till när en slaktmask hamnar snett eller Sofi nästan riskerar livhanken för att det saknas säkerhetsrutiner hos gårdens tjurar.
Jag vaggas in i en värld som inte är ett dugg behaglig, men ganska rolig emellanåt. Utan humorn hade Åsen kunnat tangera Monty Python-sketchen där de bor i en sjö.
Nu är Åsen i stället en stilsäker, obehaglig och torrhumoristisk debutroman från en författare jag vill läsa mer av.
Rebecka Åhlund
