Gripande jakt fängslar även i nutid

Men vilket arv lämnar det bål som också gett berget sitt namn, till de som levde vidare?

Fyra personer får vara hållpunkter när Söderlind skildrar Bålberget och människorna kring det. Romanens inleds med Jacke, som år 1975 bestämmer sig för att ta jordprover på Bålberget, för att se om historien om de många kvinnorna som bränts på bål där är sann. I vår samtid börjar Jackes dotter Veronica släktforska, för att finna sin farfar och kanske förstå vad farmor pratade om den där sommaren när hon gick bort. Var farmor verkligen senil? Har de en häxa i släkten? Den skickligt skildrade Malin på Nyland hamnar i häxanklagelsernas mitt år 1674. Hon får tala för de kvinnor som året därpå försvann ur kyrkböckerna, men den som får berätta slutet på den otäcka sagan är Olof. Över sextio år efter att Malin och de andra kvinnorna blivit anklagade för trolldom berättar Olof, som gifte sig med Malins dotter, det bara han som ”gammfolk” minns, det som ingen vågar prata om. Allting som läsaren kanske anat mellan raderna: vad som verkligen hände på Bålberget och med de som befolkade bygden.

Romanen är trots tydliga teman om häxanklagelser och släktforskning, mer en gestaltning av folket som levde under den tiden, än en historielektion om häxbränningarnas tid. Författaren verkar komma så nära karaktärerna att allting verkar kunna vara sant – de norrländska blommorna och skogarna verkar liksom dofta ur bokens sidor – även om vi aldrig kan veta säkert.

I sin debutroman Norrlands svårmod intresserade sig Söderlind också för sökandet efter släktens sanning, tidens oundvikliga gång och hur allting outtalat alltid kommer tillbaka. I Vägen mot Bålberget har författaren finslipat sitt språk ytterligare och skildrar det dolda i släkthistorien med än större skärpa.

Lisa Jagemark