Greider med kort bäst före-datum

Välfärd har börjat stavas privata försäkringar, allmännyttan blivit topplånade bostadsrätter. Det är borgerlighetens dröm, uppbackad av tung vetenskap som förvandlat den teoretiska modellen homo economicus till ett biologiskt faktum. Trots krisen har vänsterintellektuella inte kunnat hitta några konkurrerande världsbilder. ?Föreställningen om den rationella, konkurrerande människan börjar långsamt brännas in i våra hjärnor. Hur kan vi med den utgångspunkten argumentera för något annat än privatiseringar och nedskärningar? Om solidaritet inte ens är mänskligt?

Detta vill den (V)-märkta socialdemokraten Göran Greider ändra på, lagom till valet.

Han vill visa för oss att människan inte är så kall som vi tror. Richard Dawkins själviska gen finns inte. Filosofen Thomas Hobbes korta, brutala urtillstånd är rent hittepå. Biologen Edward O Wilson hade fel: om man skrapar på en altruist får man inte se en hycklare blöda.

Den solidariska genen är skriven som en liten anteckningsbok under en sommar på landet 2013. Här pågår tre olika berättelser samtidigt. Dels små idéhistoriska essäer där motbilden till karga sociobiologiska tankar om människans natur plockas isär och ersätts med purfärsk forskning som visar en varmare, finare bild av homo sapiens och hennes släktingar. Detta varvas med betraktelser från Greiders semester. Göran tittar på måsar. Göran går ut med hunden. Göran tittar på talen i Almedalen. Hela tiden tänker han på hur det är att vara människa och hur saker måste bli bättre. Allt kryddas av små aforismer om vad vänstern bör göra, just nu.

Stilistiskt vävs allt ihop till en trevlig helhet som inte görs sämre av Greiders vänliga, moderna språk (han skriver hen!). Men jag undrar om det var så klokt att placera sig så benhårt i nutiden. Det ger boken ett väl kort bäst-före-datum. Vad Jonas Sjöstedt sa på sitt linjetal 2013 och hur vi bör rösta i valet 2014 har en halveringstid som passar krönikor i Dalademokraten, inte inbundna böcker.

När Greider är som bäst ställer han nämligen inte bara fakta mot fakta, han skrapar också på den vetenskapliga sanningen som sådan. Visar hur naturvetenskap och samhällets värderingar går hand i hand. Men, och det är ett stort men. Där han lägger fram hur Darwins evolutionsteori kraftigt präglats av den kristna synden eller kritiserar Richard Dawkins för att ha en för mekanisk syn på människan lyckas han inte riktigt se att han själv med sina motexempel försöker upphöja vänsterideologi till en biologisk sanning. Det är först i bokens sista sidor han närmar sig pudelns kärna:

Som man letar, får man svar.

Björn Werner