Explosiv och egensinnig debut

Violencia heter boken, det är också namnet på en av karaktärerna. Hon har en vulkanisk sjukdom inom sig och saknar känsla för gränser. Stina är den andra, den försiktiga som kallas Teresa efter Violencias döda mor. De är poeter som träffats på universitetet. Nu bor de i ett gammalt hus i skogen, spänt balanserande mellan lust och destruktivitet.

Hagelbäck är litteraturkritiker och har publicerat dikter i ett flertal tidskrifter och antologier, bland annat Brombergs-antologin Hallon och Bensin (2012) som inledde poesiserien Blå blixt. Redan i hennes bidrag där figurerade Violencia och Stina.

I den nya boken tar de båda kvinnorna hela 150 sidor i anspråk. Det är en prosalyrisk berättelse, uppdelad i fyra avsnitt och en epilog, som de turas om att berätta genom att skriva, iaktta, återge diskussioner om poesi och kommentera varandra. Det som förenar deras historier är ögonblick och flöde.

Violencia och Stina lever i en förvirrande närhet, desperata efter distans och snurriga av sitt förflutna. Makt och underkastelse präglar allt i deras vardag. Hagelbäck formar deras våldsamma och passionerade relation med ett rytmiskt regn av fängslande bilder där inga kombinationer är omöjliga. Så här kan det låta:

”Den här sommaren är tveksam på samma sätt som en underkjol är: slokande tyll, spetstyg som ångrar sig, sorgkantade hål efter cigaretter. Idag doftar Violencia träsk och svan, håret är tjockt av oljefärg, en gråsparv har trasslat in sig där, vi tar försiktigt loss den. På kvällen är hon på smaragdhumör”.

Det är en drömsk bildvärld som poppar upp i Hagelbäcks prosalyriska universum. Berättelsen flackar åt lite olika håll, men språket breder explosivt ut sig i varje stycke. Det är egensinnigt och spännande.

Jonna Fries