Ett säkert kast med en liten kniv

Berättelser som utspelar sig i vår samtid, i miljöer vi känner till och vardagsliv som nästan är likadana som våra egna, blir tyvärr lätt platta och ointressanta. Jag läser böcker för att tänka, och det verkar svårare att bli utmanad till det när det som skildras är situationer jag själv varit i och människor som skulle kunna vara kollegor eller föräldrar till mina barns dagiskompisar. Sådana historier och skådeplatser kräver något extra av sin uttolkare. Sara Kadefors har verkligen det där extra.

Romantiteln Kast med liten kniv syftar på huvudpersonen Jonas barndomsbästis eller kanske kärlek, det är lite oklart hur långt det där sträckte sig innan de skildes åt. Rebecka var bäst i hela skolan på kast med liten boll, och hon var i sin rättframhet och oförställdhet kanske den enda som den unge Jonas kunde visa sig för. Han tillhörde ett struligt gäng mopedister som boffade och söp. Hon tycktes se igenom, bakom, fasaden. Det går inte att överdriva hur stor betydelse en sådan person får i tonåren, kanske påverkar den en för resten av livet.

Så är det i alla fall för Jonas, som blir vuxen och har fru, barn, målerifirma och alla indianer i kanoten. Tror han. Kast med liten kniv skildrar en katastrof, den där typen av vardaglig katastrof som börjar bubbla upp i min direkta omgivning nu när jag snart fyller 36. Havererade äktenskap, monumentala livsuppgörelser som valhänt kallas ”40-årskris” och eldprov för ens relation till barnen: väljer de att anförtro sig till mig även nu när de börjar ifrågasätta mitt vet-bäst och min auktoritet som vuxen?

Vartannat kapitel handlar om den vuxne Jonas, vartannat om hans uppväxt. Det är ett intressant grepp för att undersöka varför vi blir som vi blir, försöka förstå hur vi utvecklar våra (ibland usla) strategier för att handskas med livet. Detta upplägg skapar en sorts mekaniska cliffhangers, som i och för sig är effektiva, men ibland blir det lite hattigt. Kanske är jag trög, men det tar en stund att byta spår. Det blir enklare mot slutet. När väven är tätare och kopplingarna tydligare.

Jag reagerar på att Rebecka skildras en smula ensidigt. Hon är lite en dröm för ”vacker-utan-spackel”-maffian: självständig, osminkad, fritänkande och kortklippt. Lite helig, nästan, i ett i övrigt tetigt och svett-/ parfymstinkande tonårskluster. Men sedan inser jag att den idealiserande bilden stämmer med hur svart eller vitt allt är just i den åldern, och det blir något fint i sig. Hon är inte en person i Kast med liten kniv, hon är en symbol för allt som gått förlorat.

För det stora temat är just det vi obönhörligen förlorar på att livet händer med oss. Att det bara kan bli på ett sätt, du är bara 22 år och tre veckor och fyra dagar och elva minuter och en sekund EN ENDA GÅNG. Kommer aldrig mer igen, stjärnstopp. Och allt vi trycker undan och förtränger finns kvar, bara i en annorlunda form. Vad händer när det börjar röra sig och pocka?

Sara Kadefors skriver en trovärdig, verkligen fin, dialog som lyfter hela romanen. Utan att vara träig på det där livspusselklyschiga viset berättar Kast med liten kniv om Jonas kris och vad den handlar om på ett fint sätt- exakt lika otrevligt, oförutsägbart och hisnande som det är i verkligheten.

Rebecka Åhlund