En människa, ett liv

Det är en amerikansk roman som utgavs 1965. Den väckte till skillnad från Bachs musik ingen uppmärksamhet i sin samtid och såldes i endast cirka 2000 exemplar. Författaren dog i grunden okänd 1994.

Ett stycke in på tjugohundratalet trycktes emellertid romanen på nytt och väckte en oanad uppmärksamhet, framförallt i Holland, där den 2012 sålts i en kvarts miljon exemplar. Sedan tycks den ha gjort någon sorts segertåg och nu finns den i en beundransvärt god, stilistiskt homogen, svensk översättning av Rose-Marie Nielsen.

Vad handlar den om? Jo, om en enda man och hans liv alltifrån föräldrahemmets hårda lott som småbrukartillvaro till ett rätt glanslöst liv som universitetslärare i en småstad i Missouri och slutligen till hans död i cancer. Inget ovanligt liv, inga märkliga händelser, ingen stor personlighet med någon exceptionell begåvning.

När jag läste om hans föräldrar, såg jag framför mig Grant Woods tavla American Gothic (1930), som visar ett kargt bondpar, uppställda som för fotografering, hon enkelt men prydligt klädd, han, förmodligen halvt söndagsklädd.

Han håller en högaffel framför sig, båda verkar helt glädjelösa. Deras gård var svårodlad. Här arbetade sonen William Stoner till han var sjutton år. Då skrapade familjen fram de pengar, som krävdes för att sonen skulle kunna skaffa sig en fyraårig universitetsutbildning i agrikultur.

Han skrevs in som student, bodde inackorderad hos bekanta mot att han arbetade för mat och husrum. Han var fattig, torftigt klädd, studerade flitigt, inte utan framgång men utan entusiasm. Så inträffar det i sig något märkliga, att Stoner inser att han måste avbryta jordbruksstudiet – han vill bli universitetslärare. I litteratur. Föräldrarna tar detta utan förståelse men med fattning.

Stoners gärning som lärare beskrivs rätt ingående. Han ger kurser i att konsten att skriva och lär sina studenter att analysera, främst äldre texter, med hjälp av retoriska begrepp och kategorier. För den som är intresserad av litteraturhistoria med poetik, som ämnet hette förr, har här en stimulerande läsning framför sig.

Ett nytt moment inträder, när Stoner av en tillfällighet träffar Edith, en medelklassflicka, dotter till chefen för en provinsbank. Stoner intalar sig att han är kär i flickan och hon och hennes föräldrar kommer överens om giftermål.

I skildringen av Edith kan man associera till några av Edward Hoppers målningar. En opersonlig miljö, en människa som inklippt i rummet, skarpa konturer men inget liv. Edith är svåråtkomlig både för läsarna och för Stoner själv. Varken vi eller han ställer några djupare frågor inför alla hennes attityder till sin tillvaro eller hennes åsikter om hur familjens liv skall gestaltas. Läsaren följer dock turerna med ett visst intresse.

Dottern Grace föds. Tydligen ett begåvat barn som modern inte alls förstår sig på. Flicka söker sig till fadern, som på ett för henne tryggt sätt söker sig till sina böcker. Stoner verkar finna sin tillvaro tolerabel och han uthärdar hustruns mer eller besynnerliga nycker.

En djupare mänsklig kontakt får Stoner med en studentska, Katherine Driscoll. Denna detaljerat skildrade episod inleder Williams så här:”Och så fick han sin kärlekshistoria.” Meningen bryter det episka berättandet genom att sätta en rubrik inne i den krönika om en människa och ett liv som författaren håller på att skriva.

Den ger också en antydan om varför läsningen av denna saklighetens roman är så fängslande, fast den i det lugna händelseflödet ibland närmast kan kännas stillastående. Människor rör sig kring Stoner, de berör honom men han är på ett gåtfullt sätt ändå oberörd.

Vi får en inblick i tre generationer av familjen Stoner: föräldrarna, Stoner och tredje generationen dottern Grace. Mig griper dotterns öde. Ediths egendomliga uppfattning om hur en flicka i collegeåldern skall bete sig leder till att dottern alkoholiseras och tidigt och olyckligt blir gravid.

Jag kan inte låta bli att fundera varför denna roman efter ett femtiotal i glömska upplever en renässans. Den är inte ”skriven med hjärteblod” men den ligger på sitt sakliga sätt en människa hudnära. John Williams är en gammaldags berättare. Tempot är långsamt och enhetligt. Kompositionen fast. Som läsare behöver man inte själv ”komponera” den roman man läser för att få sammanhang i den. Du kan lägga den ifrån dig. Du kan syssla med annat, men när du tar fram den är Stoner där.

Enkelt uttryckt: romanen har hög litterär specifik vikt. Den driver ingen tes om vilka krafter som styr ett samhälle. Den ger inget facit till relationen mellan skuld och ansvar.

Måhända ligger rentav dess djupaste värde däri, att den ger läsaren en uppfordrande möjlighet att fundera över någon annan än sig själv.

Per-Ove Ohlson